L-partiet är emot upplysningens idéer

Nu stormar det igen i det lilla L-partiet. Krav på medlemsomröstning om man ska fortsätta vara stödparti åt socialisterna framförs. Men är det inte redan försent? ”Liberaler” förespråkar knytnävarna mot politiska motståndare i totalitär – och antiliberal – anda.

Undertecknarna bakom dagens krav om medlemsomröstning står på den linje Nyamko Sabuni hade – innan hon blev partiledare. Men nu är ju det förtroendet förbrukat. Hon underkastade sig L-partisterna i Stockholm och har satt partifolk i regeringskansliet.

Att återgå till att bli borgerliga är uppropets mål. Vad betyder det? Osäkerheten idag är stor om vad ”Liberalerna” är för sorts parti.

L skuttar runt i sosseelefantens avföring

Författaren Lena Andersson har i två SvD-kolumner (betalvägg) klätt av L-partiet, som hon menar ”skuttar runt som en ordningsam liten sparv vid [socialdemokratiska] elefantens spillning”.

Andersson menar att L anser ”att landets lagar inte är till för att skydda medborgarna från otillbörlig maktutövning, utan som medel för politisk kreativitet. Genom lagstiftning formges det önskade samhället, den önskade människan.” Det är att spela på socialistiskt totalitära strängar.

Med sitt etablissemangsperspektiv eller, som Andersson skriver, ”högreståndskänsla” blir ”friheten en gåva till medborgarna som dessa får på villkor att inte bli egoistiska och förmögna. Den är alltså inte, som i den naturrättsliga idén, nedlagd i människorna, utan politiskt producerad och utdelad till medborgarna att varsamt bruka.”

På kulturens område gisslar Andersson L-partiet: ”Det kulturradikala är en viktig aspekt av den individuella rätten men har en benägenhet att bli inte så lite självrättfärdig, förmer och ofördragsam mot borgerliga dygder som privatliv, integritet och diskretion.”

L-partiet har istället fjäskat för revolutionsromantiker som vill spränga normer om artighet och uppförande just eftersom dessa ter sig borgerliga och därför stämplas som repressiva. ”Tolerans duger inte, [den] befäster gängse föreställningar om normalitet i stället för att dekonstruera dem”, summerar Andersson.

Hon avslutar sin analys av L-partiet: ”Hyllningen till avvikelsen och den selektiva subjektiviteten (alla har sin sanning men normavvikande gruppers sanning är viktigare) tar ju gärna och föraktfullt spjärn mot den konventionella borgare som Folkpartiet bör vårda sig om”.

Men det är än värre

Lena Andersson pekar på hur lite borgerliga Liberalerna är och hur mycket statscentrerade socialister de blivit. Men det är värre än så. Liberalerna står inte längre för den västerländska civilisationens idéer, de som formades i upplysningsfilosofin.

Den så kallat liberala Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov ansåg för en vecka sedan att politiska motståndare inte ska mötas med argument och öppen debatt, utan med ”återkommande knytnävsslag”. Man skulle kunna tro att det var en dåres ensamma rop i öknen, men faktum är att ingen liberal har tagit avstånd från våldsbejakandet. Ingen.

Och Dagens Nyheter lät 17-årige Greta Thunberg bli chefredaktör för en dag och bestämma att EN åsikt om klimatet räcker. Denna syn på politisk debatt delar hon och Dagens Nyheter med Josef Stalin.

Liberaler som är emot fri och öppen debatt är inte liberaler. De är motståndare mot upplysningstraditionen som givit västvärlden dess stora framgångar som civilisation.

Tre frågor till L-partiet

För egen del anser jag L-partiet spelat ut sin roll i svensk politik. Dess tidigare väljare borde gå till M eller något annat parti.

Men om L vill finnas kvar borde de åtminstone svara på följande frågor.

1. Ska politisk debatt avgöras med knytnävar, hot om våld och i förlängningen dödande av politiska motståndare? Om inte – varför tar inte partiet avstånd från dem som i egna led framför åsikter i denna riktning?
2. Ska mellan en och två miljoner svenska väljare som röstar på Sverigedemokraterna tilldelas makt efter ”en person – en röst”? Om så – varför röstade L i vice talmansfrågan så att SD inte fick post enligt storleksordning?
3. Ska regeringar bildas av de partier som förespråkar gemensam politisk utveckling för landet, eller är prestige och motstånd mot andra viktigare än den egna politiken? Om prestige inte är viktigast – varför har inte januariöverenskommelsen fallit?