Avtal mellan Storbritannien och EU är på plats sedan årsskiftet. Det är en framgång för Storbritannien. Sannolikheten är därför stor att slutet på Brexit bara kommer innebära början för Bryssels huvudvärk, skriver John Gustavsson i debattartikel.
Sedan Storbritannien röstade för att lämna EU har EU-motståndet i de flesta länder legat nere för räkning. Det stod snabbt klart att utträdet skulle bli komplicerat, stökigt och kostsamt, och aptiten för att lämna EU minskade. Partier runt om i Europa som tidigare krävt utträde, har på senare år nöjt sig med att förespråka reformer.
EU:s eftergifter
Det nyligen slutna avtalet mellan EU och Storbritannien kommer dock sannolikt att gjuta nytt mod i EU-motståndarna. I avtalet har Storbritannien tvingat EU till en rad eftergifter som även jag, som stött Brexit, tvekade på att man skulle kunna få:
Frihandel med EU, men utan fri rörlighet. Storbritannien kommer att kunna exportera obegränsade mängder brittiska varor utan att dessa tullbeskattas. Samtidigt avskaffas den fria rörligheten.
Storbritannien behöver inte följa EU:s regleringar. EU ville att avtalet skulle innehålla en ”jämn spelplan”-klausul, som skulle bundit Storbritannien till att följa EU:s regleringar även i framtiden. Så blev det inte. Det enda Storbritannien behövt gå med på är att inte minska arbets- och miljörättsreglerna under ett absolut minimum, något man ändå aldrig hade för avsikt att göra.
Storbritannien får rätt att ge statssubventioner. Statssubventioner är generellt sett förbjudna inom EU, och medlemsstater kan inte subventionera företag eller branscher utan att först söka tillstånd från EU-kommissionen. Detta försvårade för Sverige när torkan sommaren 2018 hotade vårt jordbruk, och den svenska staten inte hade rätt att ge bönderna finansiellt stöd. EU krävde ursprungligen att Storbritannien skulle fortsätta förhålla sig till dessa regler. Storbritannien vann även denna strid.
Britterna vann över Bryssel
Att man lyckats vinna dessa eftergifter är inget mindre än en bragd av Storbritannien, inte minst med tanke på omständigheterna: Storbritanniens befolkning är bara en sjättedel så stor som EU:s, och dess ekonomi mindre än en femtedel så stor. Landet befinner sig i en djup ekonomisk kris och hör till de tio länder som drabbats allra värst av pandemin.
Trots att Brexit enligt de flesta bedömare kommer att drabba Storbritannien ekonomiskt, så kommer Storbritanniens ekonomi enligt oberoende prognoser, som från KPMG, att växa betydligt snabbare än EU-kommissionens egna beräkningar för EU.
Detta är ett problem för EU: Även om experterna kommer att hävda att den brittiska ekonomin inte växer på grund av, utan snarare trots Brexit, så kommer vanliga väljare runt om i Europa att se en brittisk ekonomi som går som tåget samtidigt som deras egna länder halkar efter, och dra slutsatser baserat på detta.
Förväntningar på misslyckande
Att hantera förväntningarna har varit EU-anhängarnas enskilt största misslyckande. Det finns trots allt flera delar av avtalet som inte är bra för Storbritannien: Tjänstesektorn täcks inte av frihandelsavtalet. Export av tjänster till EU utgör visserligen endast 5,4 % av Storbritanniens BNP, men detta kommer ändå att innebära ett hårt slag inte minst mot London och finanssektorn.
Brittiska studenter får inte längre att delta i Erasmus, och brittiska yrkeslicenser kommer inte längre att vara giltiga i EU. Brittiska lastbilschaufförer som försökt ta med sig skinkmackor för eget bruk på jobbresor in i EU har fått dessa konfiskerade eftersom sådan ”köttexport” inte längre är tillåten.
När människor i flera år fått höra att Storbritannien skulle bli överkörda och utträdet innebära en ekonomisk kollaps, så framstår dock avtalet i mycket god dager. Förhandlingarna har visat att EU inte är så enat eller starkt som man velat framstå, något EU-skeptiker utan tvekan kommer att minnas. Sannolikheten är därför stor att slutet på Brexit bara kommer innebära början för Bryssels huvudvärk.
John Gustavsson
Doktorand i nationalekonomi och tidigare politiskt sakkunnig i Europaparlamentet