En intressant debattväxling har ägt rum mellan förre SSU-ordföranden Ellinor Eriksson och kommunalrådet Louise Erixon (SD). Två släktingar och barndomsvänner. Visar hur absurd vår tid är, kommenterar statsvetaren och redaktören Stigbjörn Ljunggren.
Det är i tidningen Sydöstran (S) i Blekinge som Ellinor Eriksson skriver en krönika i form av ett öppet brev till Louise Erixon, som är släkting och barndomsvän.
S-vision om jämlikhet…
”Jag grunnar på våra olika vägar. Varför blev du inte sosse? Jag undrar det förvisso som en fråga till dig, men också gentemot mitt eget parti … En ung arbetarklasstjej som brann för socialpolitik och missbruksvård, typiska socialdemokratiska hjärtefrågor.”
Eriksson menar att Socialdemokraternas visioner ”om jämlikhet och välfärd borde ha fångat upp ditt engagemang! Istället blev du värdekonservativ.”
… mot den verklighet S blundar för
Erixon svarar i replik ”Hur kan du fortfarande vara socialdemokrat, Ellinor?” Och knyter an till barndomen: ”Jag minns när vi flyttade till ett område i Sätra i Gävle, som redan när jag var 7 år drabbats hårt av sossarnas öppna migrationsdörrar. Flickan med slöja i min klass som alltid var ängslig och fick skynda sig hem från skolan. Hur hon aldrig fick gå på kalas som övriga flickor i klassen.”
Hon fortsätter: ”Jag såg hur massinvandringen spädde på ett redan befintligt utanförskap och trängde undan arbetarklassen allt mer. Våldet och osäkerheten ökade medan ditt parti tyst såg på och hånade alla försök till kritik. Varför gjorde ni ingenting? Vilka var det ni ansåg er stå upp för?”
Och S fortsätter tiga
Redaktören för Sydöstran, Stigbjörn Ljunggren, kommenterar debatten med att konstatera att varken SSU-Eriksson eller vänsterdebattörer som Kajsa Ekis Ekman i ETC tar upp migrationsfrågan. Den är ”besvärlig” för vänstern. ”Vilket också kanske förklarar varför arbetarklassen” lämnat socialdemokratin och blivit konservativa.
Ja, den som anser att de skyhöga skatter som svenska löntagare betalar ska gå till välfärd för svenska medborgare, kan inte vara annat än konservativ idag. Såväl vänster som liberaler vill, istället för en god äldreomsorg för dem som jobbat och betalt skatt i hela sitt liv, lägga miljarderna på andra länders medborgare.
Fel sorts solidaritet
Det är en sorts solidaritet som välbärgade och värnare av myten om den svenska humanitära stormakten kan ägna sig åt. De som lever vardagliga liv, arbetar och sliter för att få något över när skatterna är betalda, har inte råd med sådan godhetsknarkande lyx. Och vi konservativa värnar människorna närmast oss mest, medan vänsterliberaler älskar människor mer ju längre bort de kommer ifrån. Den internationella solidariteten är viktigare än solidariteten med medmänniskorna i det egna landet.
Här har såväl Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet som Liberalerna hamnat fullständigt fel. De kommer att tvingas ändra sig, eller gå under. Moderaterna och Kristdemokraterna vet bättre, men de vågar ännu inte stå för sin konservatism. Därför blir Sverigedemokraterna valet för medborgare med sunt förnuft och den gamla arbetsmoralen som förr omfattade hela folket.
Ja, helt enkelt den folkhemspolitik som Per Albin Hansson förstod var nyckeln till framgång, även om den var konservativ.