I Ipsos nya mätning tappar Centerpartiet och de tre stora partierna befäster sin starka ställning. Det är bra för Sverige.
Tidigare i december utvecklade krönikören Richard Swartz i DN betydelsen av ett väl organiserat partiväsen, som med hans ord kan ”tämja folkviljan”. Den som inte har etablissemangsperspektiv skulle uttrycka sig annorlunda om samma saken, men visst är det så att folkvalda och partier måste ta ansvar för att jämka och prioritera för att skapa en sammanhållen politik som är genomförbar. Allt medan enskilda väljare kan sätta en fråga före alla andra.
Widar Andersson menar i Folkbladet (S) att det är bra för Sverige att de tre stora partierna samlar nästan 70 procent av folket bakom sig: ”Stora partiers styrka är att deras sympatisörer representerar en stor bredd i uppfattningar och perspektiv.”
Stora och breda partier filtrerar bort galenskaper
Richard Swartz gillar de stora och breda partiet som dominerade efterkrigstidens politiska samhällsliv: ”Krist- eller socialdemokrater, konservativa och liberaler”.
Dessa förfogade över stora medlemsfinansierade organisationer som fanns representerade ända ned ”på den obetydligaste lokala nivå” och ute i civilsamhället genom egna försäkringsbolag, bildningsförbund, rese- och begravningsbyråer. ”Sådana partier lika mycket återgav som uppfostrade folkviljan”, menar Swartz.
Widar Andersson utvecklar genom att påpeka att stora partier inom sig har ”egna representativa organismer” som gör att fundamentalistisk ensidighet och rena tokerier gallras bort. Stora partier ”utgör därmed ett filter mot alltför enkla och dogmatiska uppfattningar”.
När stora partier går fel, väljer folket nya
Men Widar Andersson slår också in på etablissemangsspåret: ”Vi behöver skydd mot oss själva och våra sämsta sidor”. Som om människor vore mindre vetande.
Nej, jag menar tvärtom att det är de gamla stora partierna som misslyckats med att väga samman olika intressen och göra en rimlig avvägning i prioriteringarna. Både S och M har drivit en utopistisk politik som konsekvent sätter utländska medborgare före det egna landets medborgare, exempelvis när det kommer till pensioner (med äldreförsörjningsstöd får den som inte betalt en enda krona i skatt samma pension som en undersköterska som arbetat i 40 år) och i välfärden (där äldre svenskar tillåts dö i corona i tusental för att politiken gjort äldreomsorg till integrationsåtgärd för icke svensktalande migranter).
De stora gamla partierna har inte filtrerat bort galenskaperna, utan praktiserat dem genom att låta småpartierna domdera. Därför har folket sett till att introducera ett nytt parti som bättre speglar hur svenska folket ser på prioriteringar i enlighet med samhällskontraktet – staten ska bistå medborgarna i det egna landet först, inte andra länders medborgare.
Stora partier är representativa partier
Men nu när Sverigedemokraterna är ett av de tre stora partierna jämte Socialdemokraterna och Moderaterna börjar Widar Andersson åter att få rätt: ”Stora partier som tillsammans är representativa för breda medborgarlager är bästa tänkbara demokratiska skydd”.
Och tvärt emot Richard Swartz, som menar att det bara finns ”ruiner kvar” av dessa breda partier, anse jag att vi ser nya partier ta över de gamlas position på olika håll. Swartz ser inte processen, som tar tid, utan analyserar bara en ögonblicksbild. Övergången från det gamla till det nya blir alltid lite stökig. Men när folkviljan väl fått skapa nya stora partier som klarar av att göra sunda prioriteringar, kommer ordningen att återställas.
Att S, M och SD nu tillsammans har stöd av nästan 70 procent av folket är, som Andersson skriver, ”ett styrkebesked”.
Med mognad och förmåga att se helheten kan dessa partier lösa landets problem. Andersson vill gärna se att de stora samarbetar istället för att ”binda upp sig hårt till små och udda partier”. Nu är det ju Anderssons eget S-parti som ohämmat utnyttjar små, tokiga partier för att komma till makten. Men de kanske börjar förstå att SD är bättre för Sverige än smala och ansvarslösa MP, C, V och L – eller inte.