Polariseringen i västvärlden är påtaglig. Motsättningarna ökar. Och ett skäl är att massmedierna inte längre speglar samhällsdebatten, utan klivit in i ringen och blivit aktör för vänsterns agenda. Därför växer nu nya medieprojekt fram, för att försöka återskapa balans.

Lanseringen av dagstidningen Bulletin i december kallas i Dagens Nyheter för ”årets största mediehändelse” i Sverige. Och i november smygstartade kanalen Riks som snabbt har fått 14.000 prenumeranter och många visningar av sina första etthundra nyhetsinslag, vilket är mycket för svenska förhållanden.

Frågan som ställs inom mediebranschen är varför aktörer med politisk bakgrund – initiativtagarna till både Riks och Bulletin kommer från den politiska eller opinionsbildande sfären, inte från nyhetsjournalistiken – inkräktar på det som varit nyhetsmediernas domän.

Vänsterliberalt agendasättande behöver balans

Förklaringen är enkel. Det som en gång var balanserad och rak nyhetsrapportering har blivit aktivistisk opinionsbildning. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har själv medgivit att man inte bedriver konsekvensneutral journalistik, utan avser att påverka läsarna i viss politisk riktning: ”Vi kommer att satsa mer agendasättande journalistik som får oss att båda tänka och känna.” (DN, 2013-03-21).

Eftersom de dominerande mediehusen har en uppenbar vänstertendens i sin rapportering, inte minst när det gäller vilka ämnen och perspektiv man inte lyfter fram och inte rapporterar, finns ett stort sug i befolkningen efter nyheter och analys av skeenden i samhället utifrån andra bevekelsegrunder.

Sug efter annat än vänsterperspektiv

Det är detta sug efter annat än vänstervridna nyheter som ligger bakom att nya medieprojekt startar. Riks och Bulletin är resultat av att existerande mediebransch misslyckats med att ge den bredd i åsiktsperspektiv som mediekonsumenterna vill ha.

Riks har socialkonservativ nyhetsvärdering medan Bulletin har liberalkonservativ. Båda riktningarna är nedtystade och undanskuffade i gamla medier. Det är därför det finns potential att bli framgångsrika.

Om man ser till politiska partier med dessa värdeperspektiv samlar de omkring 40 procent av befolkningen. Med tanke på detta, är det faktiskt märkligt att inte medieprojekt riktade till dessa stora delar av mediemarknaden inte startat tidigare.

Journalister ska inte uppfostra läsare och tittare

Ett annat skäl till att det hos många finns en längtan efter nya medier är att de gamla genom att bedriva ”agendasättande journalistik” försöker skriva mediekonsumenterna på näsan vad de ska tycka. Man tar på sig ett uppdrag att försöka uppfostra vuxna att bli vänster. Det har absolut ingenting med journalistik att göra. Det är en paternalism som borde vara främmande för varje journalist.

Men eftersom en så stor del av journalistkåren slutit sig samman med makteliterna i politik, myndigheter, akademi och kultur, ser man sig uppenbarligen som skolfröknar som ska visa folket till rätta.

Medierna har blivit maktens verktyg. Istället för att granska makten åt folket, har medier börjat granska folket åt makten.

Journalistiken har helt enkelt gått vilse.

De nya medieprojekten redovisar nyheter och analyser kring samhällsutvecklingen som av dessa skäl blivit åsidosatta under mycket lång tid.

Risken för bubblor

Initiativen till nya medier innebär en förbättring av massmedielandskapet. Fler perspektiv och analyser förmedlas till befolkningen. Enkelriktningen upphör.

Utifrån en ideal situation hade det varit ännu bättre om de gamla medierna låtit bli att förvandla sig till aktivister med vänstervridning. Fram till 1970-talet fanns en vilja att rapportera verkligheten som den var, utan pekpinnar och utan någon tanke på vilka konsekvenserna av nyhetsrapporteringen blev.

Journalister skulle rapportera det som är sant och relevant, sa man förr med stolthet. Och man skulle granska makthavarna. Man försökte inte styra hur läsare och tittare skulle tolka nyheterna.

Men eftersom massmedierna övergivit denna position och sällat sig till aktivisterna på vänstersidan, blir det en logisk konsekvent att medieprojekt på andra sidan startar. Då kan i vilket fall någon sorts balans uppnås, även om det också betyder att olika verkligheter växer fram parallellt för olika grupperingar av mediekonsumenter.

Det är möjligt att denna fragmentisering ändå skett med tanke på den stora mångfald av medieinitiativ som är möjliga med den tekniska utvecklingen som gjort det möjligt för fler att nå stor spridning.

För demokratin vore det bäst om medierna kunde hitta tillbaka till den konstekvensneutrala journalistiken. Då skulle hela befolkningen kunna dela samma rapportering och nyhetsförmedling, utan att hamna i åsiktsbubblor. Journalistiken skulle vara infrastruktur för informationsspridning till hela samhället och alla dess hörn.