Fjärde säsongen av tv-serien The Crown är makalös underhållning, även om korrektheten i historiska fakta ibland brister och kan påverka verkliga livet för prins Charles, Förenade kungarikets blivande kung.
Det är högsta formen av berättarkonst som manusförfattaren Peter Morgan än en gång levererar. Han har gjort många prisbelönta dramadokumentärer, med så skilda personer som president Nixon (Frost/Nixon, 2008) och formel 1-förarna Niki Lauda och James Hunt (Rush, 2013).
Den här gången har han dock fått kritik för de ”konstnärliga friheter” som dramaproduktioner för filmduk eller tv alltid tar sig, även om berättelsen handlar om människor ur verkligheten. Särskilt allvarligt är det eftersom det handlar om en negativ skildring av inte bara en ännu levande person, utan en som högst sannolikt kommer att bli kung och statschef: prins Charles.
Prinsen framställs som egoistisk och inte alls lika stoisk och plikttrogen som sin mor, drottning Elizabeth II. Och dessutom som omogen, exempelvis när han blir avundsjuk på den uppmärksamhet prinsessan Diana får av media och allmänhet.
Den – i verkligheten – blivande brittiske kungen framställs i högst tvivelaktig dager. Det är ett sorts förtal. Men så kommer jag att tänka på Edward VII, som blev kung vid 60 års ålder 1901 då hans mor drottning Victoria dött. Under sin lång tid som kronprins hade få några förhoppningar om att han skulle bli en duglig kung, även hans egen mor tvivlade. Han sågs som en ansvarslös gamäng. Men när han väl krönts till kung visade han sig vara en formidabel diplomat som skapade goda kontakter med länderna i Europa och förstod tidens krav på modernisering.
Relationen mellan Charles och Diana är en tragedi av Shakespeareska mått, även om säsong 4 tar slut vid 1990, då drottningen ännu hoppades att deras äktenskap skulle gå att rädda.
Margaret Thatcher skildras rättvist och serien ger ett djup i hennes personlighet genom att ställa henne, en enkel specerihandlardotter, mot det kungliga hovets överklassfasoner. Kritiker menar att hovet inte agerade som i serien, men jag förstår varför Peter Morgan skarvar med verkligheten för att få fram kontrasten, och Thatchers reaktion. Hon läxar i serien upp drottningen på ett lika vasst som elegant sätt i en efterföljande audiens.
Elizabeth II och Margaret Thatcher föddes samma år, 1926, och var alltså jämngamla. Under mer än elva år hade Storbritannien både en kvinnlig statschef och en kvinnlig regeringschef. Och landet var starkare och mer välmående när Thatcher slutade efter tre segerval i rad.
Men av någon anledning ser inte feminister dessa två mäktiga kvinnor som några förebilder. De var ju inte vänster. Då är det plötsligt inte lika viktigt med kön.
Det är två kvinnor som tar ansvar på mycket olika sätt. Thatcher är handlingskraftig och vill hinna förändra landet under den regeringstid hon får och lyckas väl. Allt medan Elizabeth II oftast agerar med att passivt vänta ut kriser. Och de gånger hon försöker intervenera politiskt, blir det bakslag.
Här skildras också hur komplicerad lojalitet kan vara. Hovets pressekreterare Martin Shea får i serien uppdraget att läcka drottningens kritik mot Thatchers hårdhänta politik, vilket han gör under protest. När medierna inte nöjer sig med dementier som kommer från hovet när läckan blir en stor affär, tvingas Martin Shea bli syndabock och får sluta vid hovet.
Sanningen om exakt vad som hände och på vems initiativ är okänt. Men det skulle kunna vara som i serien. Och visar hur någon som är lojal mot den organisation man arbetar åt, ändå kan få bära hundhuvudet för vad andra bestämt.
Det här är ett tema som sällan diskuteras i samhällsdebatten, även om det inte kan vara särskilt ovanligt att människor hamnar i denna moraliskt utsatta position. (Vi minns ju Försäkringskassans chef som minister Strandhäll tvingade bort – därför att hon genomfört Strandhälls politik.)
Jag tror det är här vi finner svaret på varför Peter Morgan som manusförfattare alltid lyckas fängsla publiken. Han tar upp aspekter i människors interaktion med en bredd och ett djup som ofta saknas. Både i kultur och politik.