Socialdemokratins makt vilar på borgerlig feghet

Om man ser politik som ett maktspel, har Socialdemokratin spelat skjortan av de borgerliga och kunnat behålla makten trots stora väljarförluster. Denna maktparadox förklaras av borgerlighetens monumentala feghet.

Socialdemokratins starka maktställning – trots sitt försvagade röststöd – beror på att Sverigedemokraterna har huvudrollen i svensk politik, menar Widar Andersson i Folkbladet (S). Sverigedemokraternas storlek är ett stort hinder för maktskifte i Sverige, skriver han.

Detta eftersom samarbete med ett mycket stort SD i riksdagen är ”vanskligt” och ”kontroversiellt i sig självt”.

De S-väljare som gått till SD spelar därmed en avgörande roll ”som förklarar den socialdemokratiska maktparadoxen” och dessa väljare gör ”större nytta för Socialdemokraterna i sitt nya parti än vad de skulle ha gjort om de blivit vid sin läst”. 

Anderssons resonemang haltar

Så kan ju en socialdemokrat som vill trösta ”rörelsen” se på det. Men resonemanget haltar. Det är ju inte Jimmie Åkessons fel att Centerpartiet och Liberalerna springer i famnen på Stefan Löfven. Det är helt och fullt deras eget ansvar. C och L har krossat det borgerliga regeringsalternativet, därför att de är rädda för spöken.

Skälet till att samarbete med SD är ”kontroversiellt” är ju att S och vänsterextremisterna skrämt upp C och L genom att utmåla SD som något farligt – även om partiet, precis som Widar Andersson skriver, till stor del består av gamla S-väljare. Vad är så farligt med dem? Ingenting.

Dessa S-väljare utgjorde det jag vill kalla ”folkhemsfalangen” inom Socialdemokratin, och de ställer inte upp på identitetspolitik, genusnoja och fri invandring. Det är småfolkskonservativa väljare som hittat ett bättre parti.

Maktparadoxen bygger på skrämseltaktik

Det är alltså bara så länge vänstern lyckas stigmatisera Sverigedemokraterna som Socialdemokratins maktparadox fungerar. Och här har vi förklaringen till att vänstern så ihärdigt fortsätter utmåla SD som något annat än vad partiet är.

Hela Socialdemokratins maktställning hänger på att C, L och andra i mitten tror på spöken. När de blir vuxna nog att genomskåda skrämseltaktik, går den socialdemokratiska maktparadoxen upp i rök.

Nu tror jag mer på att dessa mittenpartiers väljare vaknar först och överger partierna, än att partiledningarna skulle komma till sans. Med dessa uppvaknade mittenväljare kan ett konservativt block nå över 50 procent i riksdagsval.

Och då är vi framme vid den brasklapp som Widar Andersson slänger in på slutet: ”Ett fungerande regeringsblock av M-KD-SD som lyckas ta itu med kriminalitet, invandring, tiggeri och skolresultaten kan komma att sitta i flera mandatperioder.”