Det är groteskt att läsa hur Statens medicinsk-etiska råd vill låta svenska medborger dö för att istället ge sjukvård åt dem som inte har rätt att vara i landet eller aldrig betalt en krona i skatt.
Jo, det är så illa. Svenska statens ”experter” anser inte att svenska medborgare ska ha företräde till den sjukvård man betalar genom världens högsta skatter. Nej, sjukvården ska gå till dem med tillfälligt uppehållstillstånd och till ”papperslösa” – alltså dem som olagligen befinner sig i landet.
På annat sätt går det inte tolka nya rapporten Vård av personer utan permanent uppehållstillstånd (Smer 2020:6).
I rapporten hävdas att ”mänskliga rättigheter” innebär att papperslösa ska få organtransplantation även om det betyder att svenska medborgare måste dö.
Eller som Karin Pihl mer diplomatiskt uttrycker det i Göteborgs-Posten: ”Problemet med Smers rapport är att det etiska resonemanget bakom principerna bortser från det faktum att välfärd måste ransoneras, trots att vi i teorin är överens om att vård är en mänsklig rättighet.”
Svenska medborgare måste komma först
Svenska medborgare har visst en högst moralisk rätt att kräva företräde när det gäller omfattande vårdinsatser. Rådet har fel när man vill ge ”personer utan permanent uppehållstillstånd” fri tillgång till ”sjukvårdsinsatser som kräver längre varaktighet eller tillgång till eftervård, med organtransplantation som exempel”. Även om flera svenska medborgare i organkön dör, ska utländsk medborgare få vård först.
Det rådet förespråkar är total anarki. Man underkänner samhällskontraktet, det som är det filosofiska fundamentet för relationen mellan medborgarna och statsmakten. Vi medborgare betalar skatt och följer lagarna – mot att statsmakten skyddar oss från brott och erbjuder välfärd, inte minst varaktiga och planerade sjukvårdsinsatser, som organtransplantation.
Om det så kallade ”medicin-etiska” rådet får som de vill kommer svenska staten att bryta mot detta samhällskontrakt. Varje utländsk medborgare som har behov av ett svenskt organ ska få det, och dessutom vårdinsatsen betald av de svenskar som hamnar längre bak i kön till organdonationer.
Mänskliga rättighet eller medborgerliga rättigheter?
På ett filosofiskt plan är det naturligtvis sant att det alltid finns utländska medborgare som är i större behov av svenska organ än vad det finns svenska medborgare som är det, av den enkla anledningen att de svenska medborgarna bara är 10 miljoner medan jordens befolkningsmängd är över 8 miljarder.
Uppe i det blå, där inga av verklighetens begränsningar finns, stämmer det också att mänskliga rättigheter innebär att ett svenskt organ med avancerade svenska sjukvårdsinsatser ska gå till den individ som i varje ögonblick behöver organet bäst. ”Alla människors lika värde”.
Jo, men nu är det så att den dyra sjukvårdsinsats som krävs för en lyckad organtransplantation inte betalas av pengar som ramlar ner från himmelen. Det är svenska folket som finansierar genom att göra stora uppoffringar. Man avstår en stor del av sin lön för att betala världens högsta skatter. Det gör man inte för att andra än svenska medborgare ska få planerad sjukvård, medan man själv lämnas i rännstenen för att dö.
Det är i brutal klartext vad rådets argumentation om att ”alla människors lika värde och den mänskliga rättigheten till vård ska säkerställas”.
Sjukvård är en resurs som det alltid råder brist på. Sjukvården måste alltid prioritera. Inte minst när det gäller organtransplantationer. Och här måste alltid svenska medborgare stå först i kön.
Vi måste börja tala om medborgerliga rättigheter istället för mänskliga. Detta så att vi klargör att rättigheternas substans och förverkligande beror på vilka skyldigheter människor pliktar med.
Dra tillbaka och avsätt ansvariga
Det finns ett undantag. Akut vård ska ges till alla som råkar ut för olycka eller snabbt behöver operation i Sverige. Men elektiv vård, den vård som är planerad och schemalagd, kan inte ha ”världsmedborgarperspektiv”.
Rapporten från Smer måste förkastas och dras tillbaka. De ansvarig måste avsättas och lämna rådet. De har visat en fullständig avsaknad av insikter om att etik tillämpas inom verklighetens ramar.