Det är tröttsamt att höra höga polischefer tala om sociala insatser som vägen ur det ökande våldet i samhället. Det är polisens sak, inte socialkontorens, konstaterar DI-ledare.

Efter granatattack mot polisanställds bostad har åter polisens förmåga att vinna över gängkriminella aktualiserats.

Flera har reagerat mot rikspolischefens uttalande om att han är ”upprörd” över granatattacken i Uppsala på lördagsmorgonen.

”Är det inte dags att börja tuffa till er lite?”, är en vanlig fråga till polisen på sociala medier.

Andra reagerar på att rikspolischefen bara blir upprörd när poliser utsätts för granatattacker: ”Du ska inte acceptera ett enda brott! Du ska agera även om en privatperson drabbas!”

Åter andra ser brister i hela rättskedjan: ”Flata lagar som de flata politikerna stiftat kryddat med domstolar med vänsterliberal påföljd och en underdimensionerad poliskår skapar inte direkt en känsla av trygghet. Make Sweden lagom again!”

Inte socialkontorens uppgift

Till och med etablissemangsmedia ryter ifrån på ett uppfriskande sätt. I Dagens Industri vänder sig ledarskribenten Ellen Gustafsson på ett välformulerat vis mot polisens eviga tjat om att socialpolitiken ska lösa problemen med kriminaliteten:

”Lösningen har enligt polisen länge varit omfattande sociala insatser och bättre skolgång. Det är märkligt hur polisen underskattar den egna verksamheten. Sveriges problem är inte brist på sociala resurser, utan brist på lagföring av kriminella. Den konstanta undermineringen av rättsstaten och våldsmonopolet. Den otillräckliga lagstiftningen och politisk undfallenhet.

Att bura in lagförbrytare, även ungdomar, för en lång tid är inte en separat del från förhindrandet av återrekrytering. Tvärtom. Unga lockas in i gäng eftersom det i utsatta områden har blivit ett högstatusyrke att vara kriminell. Det ger makt, pengar och lyxbilar utan åratal på universitetet.

Att ta bort aspirerande brottslingars förebilder och kriminellas resurser borde vara en prioriterad fråga för att förhindra återrekrytering. Det arbetet faller på polisen, inte socialkontoren. Polisen måste återigen börja tro på betydelsen av det egna arbetet.”

Ord och inga visor.