Moderaterna har lagt fram förslag till nytt idéprogram. Hur ser balansen ut mellan liberalt och konservativt? Och hur förhåller man sig till vänsterliberalerna som dominerar svenska etablissemang inom kultur, media, universitet och myndigheter?
ANALYS. Moderaterna är globalister men vill också, numera, ta hänsyn till vad Sverige klarar av. Man fortsätter pushar på för mer globalism eftersom man anser det vara det fria och goda, men säger sig samtidigt vilja hålla igen eftersom det finns baksidor av globaliseringen.
Det är en balansgång som inte blir riktigt tydlig.
Invandring med tonvikt på arbete
I M-förslaget heter det: ”Invandring är både önskvärt och nödvändigt eftersom vi är en del av en globaliserad värld. Invandringen ska vara reglerad, men den ska också vara ändamålsenlig.”
M betonar arbetskraftsinvandringen: ”Sverige ska vara ett land dit man vill söka sig för att arbeta, driva företag och därmed bidra till vårt samhälles utveckling”. Flyktingpolitiken nämns bara i en enda bisats, om att ”ge människor på flykt skydd” men att detta skydd ska ”utgå från våra förutsättningar” att klara av det.
Integration utan assimilation?
Den känsliga frågan om det är så att svensk kultur och tradition är normen som invandrare ska assimileras till, eller om svenskar ska lära sig invandrarnas kultur lika mycket som invandrarna behöver lära sig svensk – det som är den egentliga innebörden av ordet integration – smiter M-förslaget ifrån genom en kryptisk skrivning:
”Det offentliga ansvaret är att driva en politik som främjar integration, men också i insikten att integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle.”
Formuleringen innebär att man använder ordet integration, men menar assimilation, det vill säga att det svenska ska vara normen.
Men varför vågar man inte skriva det rakt ut?
Volymen på invandringen
M-förslaget erkänner att invandringen inte fungerat eftersom den omfattat så stora volymer (även om ordet ”volym” inte används):
”Sveriges befolkning består av människor med bakgrund i olika delar av världen och integrationen av stora grupper har historiskt varit framgångsrik … Samtidigt är det uppenbart att integrationen har fungerat mycket dåligt under de senaste decennierna. [S]tora grupper invandrare har under lång tid aldrig på allvar blivit en del av det svenska samhället”.
Det är faktafel att påstå att Sverige förr haft stor invandring. År 1960 var 4,0 procent utlandsfödda av den svenska befolkningen, 2019 var andelen nära 20 procent. Invandringen fram till 1970-talet var liten, inte stor. Men det är riktigt att den nu stora invandringen drabbar landet negativt:
”[M]ånga av det svenska samhällets stora sociala och ekonomiska problem [beror] på en ogenomtänkt politik för invandring, kombinerad med en bristande förmåga att integrera nyanlända.”
Kursändring lyser med sin frånvaro
M-förslaget till idéprogram upprepar gamla mantran om att ”arbete” är vägen ut ur ”utanförskap”. Men under alla år som M och andra partier som haft makten i regeringsställning och sagt detta, har klyftan mellan inrikes- och utrikesfödda i sysselsättningsgrad ändå bara ökat.
Partiets förslag till idéprogram hävdar att migrationspolitiken ska ”anpassas efter vår integrationsförmåga” och att ”alla som kommit hit” förväntas göra rätt för sig och bli en del av vårt samhälle. Men vad vill M göra annorlunda för att nå dit, med tanke på att det hittills så fullständigt har misslyckats? Det framgår inte.
Inte heller märks kursändring när det gäller våldet och kriminaliteten som exploderat – bokstavligen. M-förslaget erkänner bristerna men ger ingen vägledning om hur M-politiker ska vända utvecklingen. Man skriver att de som tillgriper hot och våld ska ”möta det fria samhällets motstånd”. Med Dan Eliassons armband med uppmaning om att inte tafsa, eller?
Det står att: ”Rättssystemet, skolan och socialtjänsten ska inskärpa den enskildes ansvar för sina handlingar redan från unga år.”
Men så sker ju inte idag, där anarki istället breder ut sig så till den milda grad att lärare tvingas bära överfallslarm i skolan. Programförslaget förklarar inte vad det är Moderaterna vill ändra för att ambitionerna ska uppnås.
I M-förslaget heter det naturligtvis också att ett ”nej ska vara ett nej” i migrationspolitiken. Men här har ju Moderaterna sedan Reinfeldt avskaffat all kontroll och man backade från Reva-projektet med inrikes gränskontroller – så fort vänstern började skrika. Ännu heter det på SR:s hemsida att Reva var ”Stasimetoder”. Ett nej är idag alltid ett ja. Idéprogrammet blundar för problematiken i praktiken.
Kulturlivet är inte fritt
Också när det gäller kulturpolitiken befinner sig inte M-förslaget i den verklighet vi har, där vänsterextrema krafter totalt dominerar det skattefinansierade kulturlivet. Då blir det något av ”goddag yxskaft” över formuleringen:
”I ett fritt samhälle har dessa olika sfärer [politik, juridik, byråkrati, kultur, civilsamhälle och akademi] självständighet och integritet. Vi måste alltid se upp med att politikens ambitioner – också med de bästa motiv – går för långt och beskär denna självständighet.”
Den ideologiska frågan, med den verklighet vi har, är hur vi kan återskapa ett fritt och allsidigt kulturliv där respekt finns för föreställande konst och där skattepengar går till kultur som en bred allmänhet uppskattar.
Experimentell och polariserande konst ska naturligtvis vara fri att finansieras privat. Men allt tal om ”armslängds avstånd” till politiken menas ju att politikens kulturbudgetar ska fortsätta finansiera vänsteraktivister. Så länge kulturen tar emot skattemedel finns per definition inget avstånd alls. Röda partier gynnar sin sfär, varför ska inte konservativa kunna gynna sin?
I denna maktfråga är idéprogrammet tyst. Man skulle kunna tolka det som att programmet är emot all skattefinansiering. Men i praktiken röstar ju M för kulturbudgetar som hamnar i extremvänsterns händer. Här måste M reda ut sina förvirrade tankar. Skattemedel kan inte dumpas på vad som helst, det borde man motsätta sig varesig man är liberal eller konservativ.
Konservativt tänk om tillit, samhällsväv och kristet arv
M-förslaget innehåller också mer ljuvliga formuleringar av konservativ natur:
”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka. Staten och politiken ska vara sekulär, men utan denna förståelse av vår historia förstår vi heller inte en framtid där andra religiösa och kulturella arv möter eller krockar med vårt.”
Och: ”Ekonomi, mänskliga relationer, vetenskapens sökande efter sanning och kunskap, kulturens förmåga att ge mening och underhållning är delar av en mångfacetterad och alltid skiftande väv.”
Och: ”[D]et svenska medborgarskapet … har ett högt värde och ska inte kunna nås lättvindigt … Det ska finnas tydliga krav på nödvändiga kunskaper i det svenska språket och på samhällsorientering för att bli svensk medborgare. Det är också viktigt med tydliga krav på ett hederligt levnadssätt.”
Liksom: ”Samhällets grundläggande trygghet – manifesterad i ett robust totalförsvar, ett starkt rättsväsende och en fungerande fysisk, ekonomisk och social infrastruktur – är ett oavvisligt statligt ansvar. Politikens kärnuppgift är att garantera att dessa samhällsfunktioner upprätthålls. Det är också grunden för politikens förtroende och integritet. En stat som inte levererar på det samhällskontrakt som medborgarna känner sig del av, kommer att förlora i förtroende och tillit.”
Mer filosofiskt än idérikt
Mitt omdöme om programförslaget är att det på ett övergripande filosofiskt plan ger en god bild av hur moderaterna vill se på sig själva.
Men så mycket idéer till vad partiet ska göra i den verklighet Sverige befinner sig, ger inte programmet uppslag till. I tidens mest brännande frågor smiter idéprogrammet undan från att göra känsliga avvägningar.
Det märks att partiet har jobbigt med att gå från ett politiskt landskap där höger-vänsterskalan i ekonomisk politik dominerade, till det nya landskapet där de hetaste skillnaderna finns utefter en skala mellan revolutionär/radikal och konservativ/pragmatisk (eller GAL-TAN, om man så vill).
Moderaterna är framme på ett filosofiskt plan, men orkar inte också i praktisk politik övergå till konservativa avvägningar där globalism och naiv öppenhet för allt inte längre kan gälla. I mötet med vänstern fortsätter M att vika ner sig och acceptera den radikala politiken framför den konservativa.