Grym sågning av Sarnecki och svensk kriminologi sedan årtionden

Ett av årets viktigaste skeende är att vi ser ett generationsskifte inom kriminologin. Den nya skarpa generationen äter den gamla slöa och bortförklarande, utmärkt illustrerad av Fredrik Kärrholm och Jerzy Sarnecki.

Det har länge varit stor hämsko för samhällsdebatten att svensk kriminologi missköts och tillåtits vara en lekstuga för vänsteraktivister som alltid förnekat den ökande brottsligheten och ursäktat de kriminella handlingarna.

Kriminologers dårskap stod länge oemotsagda

I årtionden har kriminologer som professor Jerzy Sarnecki fått svamla om att brottsligheten inte ökat – det är bara anmälningsbenägenheten som ändrats. Skyddade av universitetens prestige har få kunnat vederlägga den svenska kriminologins tillkortakommande och ofta rena dårskap i analyserna av utvecklingen i det svenska samhället.

Men nu träder en ny generation kriminologer in i den offentliga debatten. Främst Fredrik Kärrholm som utkommit med boken Gangstervåld (Fri Tanke, 2020). Det som utmärker honom är att han inte traskat vägen som socionom eller psykolog inne på flummiga och av vänsterfloskler ingrodda svenska universitet som är helt avskärmade från verkligheten. Istället är han polisinspektör i Stockholm och har masterexamen i kriminologi från Cambridge i England.

Nu sågas de jäms med fotknölarna

Och han sågar än en gång, nu i tidskriften Kvartal, den gamla svenska kriminologins mantran jäms med fotknölarna, Fattigdom förklarar inte gängvåldet, Sarnecki.

Kriminologerna har oupphörligen tjatat om fattigdom och social utsatthet som skäl till brottslighet. Det är inte bara så att alla vet att det är en bluff, det är en oerhörd förolämpning mot oss som vuxit upp under små omständigheter. Som om vi hade sämre moral därför att vi varit fattiga?! Nej, jag känner bara förakt för de vänsteraktivister som drar den valsen. De kommer oftast själva från välbärgade hem och har ingen aning om hur det är att leva i materiell knapphet. Men fattigdom ger skäl till att värna extra mycket om det man faktiskt äger: sin egen värdighet!

”Ekonomisk utsatthet förklarar inte grova gängkriminaliteten, den hänger snarare ihop med kultur och moral”, svarar nu Kärrholm i Kvartal där han också förklarar varför visst våld är värre för samhällets trygghet än annat våld.

Gängvåldet, skottlossningarna och bombattentaten innebär en annan nivå av påverkan på samhället än, säg, knivslagsmål mellan berusade män som festat ihop eller kvinnomisshandel. Kärrholm skriver:

”För det första utsätts fler än de som våldet riktar sig emot; indirekta brottsoffer blir alla de som skräms, skadas eller får egendom förstörd i dessa dåd. För det andra slår våldet inte sällan blint och är svårt för allmänheten att freda sig emot; de senaste åren har ett tiotal personer oavsiktligt dödats. För det tredje är denna typ av våld en indikation på omfattningen av annan gängrelaterad kriminalitet och organiserad brottslighet.”

Nytt vetenskapligt djup om brottsutvecklingen

Han återkommer till det som jag anser är ett av hans viktigaste bidrag till den kriminalpolitiska debatten – att vetenskapligt mäta brottsligheten baserat på straffvärde, inte som svensk kriminologi slafsigt och hafsigt gjort: jämställa snatteri med mord – båda är ju en pinne i statistiken över anmälda brott.

”Sarnecki skriver att min tes är att allt flera människor skadats av våld i Sverige under de senaste åren. Det har jag inte påstått. Däremot har jag hävdat att brottsligheten, till exempel rån, präglas av ökad brutalitet … Jag har också förklarat att brottsligheten totalt sett blivit mer skadlig, baserat på brottsstatistik som viktas efter straffvärde.”

I boken finns följande diagram, som krossar hittillsvarande kriminologiska doktrin – att brottsligheten inte ökar. Sarnecki & Co stirrar enögt på antalet anmälda brott, medan Kärrholm har viktat brotten efter deras straffvärde.

Plötsligt träder en bild fram som vi som lever i verkligheten känner igen. Brottsligheten har ökat med 35 procent sedan 2006.

Det är på Kärrholms vetenskapliga studier riksdag och regering borde utforma sin kriminalpolitik, inte efter de förljugna och ideologiskt förvridna påhitt som äldre generationers kriminologer burit fram.