Varför inte undersöka vad som verkligen förenar och skiljer de icke-socialistiska partierna bortom alla misstankar och anklagelser? Om informella samtal fungerade på 90-talet kanske de kan göra det igen.
Den högerintellektuella författaren och kolumnisten Anne Applebaum har i ny bok beskrivit hur de icke-socialistiska politiker och opinionsbildare som för 20 år sedan umgicks och träffades på fester, idag ofta undviker varandra. Applebaum vittnar om hur ”den liberala och konservativa legeringen falla samman”, skriver Erik Zsiga i sin kolumn i Svenska Dagbladet.
Konsensussökande icke-socialister
Han ser en liknande utveckling i Sverige. För 20 år sedan skulle ett mingel hos exempelvis tankesmedjan Timbro kunnat se ut så här (jag har lagt till namn det skulle kunna gälla):
”Värd var troligen en nuvarande partiledare [Ulf Kristersson]. Åtminstone två andra nuvarande partiledare var för unga vid den här tiden, men skulle ha varit där några år senare [Ebba Busch och Annie Lööf]. Denna tidnings nuvarande politiska chefredaktör var där [Tove Lifvendahl]. Liksom dagens chefredaktör för landets största liberala morgontidning [Peter Wolodarski]. En har blivit chefredaktör för en tidskrift knuten till Sverigedemokraterna [Dick Erixon]. Blivande skribenter och statsråd, bloggare och borgarråd. En debattör som skriver globala bestsellers om framtidshopp [Johan Norberg]. Men även en handfull debattörer som i dag har olika grader av pessimistisk framtidssyn.”
Jo, Zsiga har inte fel. Det fanns då en gemensam motståndare: Socialdemokraterna som ville centralisera och minska friheten. Vi var några som ville ändra på det. Zsiga skriver:
”Konservativa och liberaler, eller om vi var både och. Timbro kallade dessa träffar för ekumeniken. Det var verkligen ett forum för konsensussökande. Ekumeniken var avgörande för att Alliansen uppstod och fungerade några år senare.”
Nytt konsensus borde vara möjligt
Även om Alliansen dött, finns i Sverige enligt Zsiga inte samma sorts splittring eller ”kollaps” som Applebaum menar skett med Republikanerna i USA och Tory i Storbritannien. ”Ingen på minglet vill i dag se isolationism och auktoritära styren. Tron på demokrati och rättsstat är fast.”
Detta är en avgörande insikt, som så många inom gamla etablissemang inte tagit till sig. Man har gått på vänsterns smutskastning.
Zsiga menar att skillnaderna bland svenska icke-socialister rör två förhållanden: ”Om det var rätt eller fel av borgerligheten att göra upp med miljöpartister 2011 och om det är rätt eller fel att göra upp med sverigedemokrater i dag. Det är bara indirekt en ideologisk konflikt. Faktiskt fullt möjlig att lösa, om alla lugnar sig och börjar prata med varandra igen.”
En ny ekumenik?
Jag var med när några då yngre politiker ur M, FP, C och KD efter folkomröstningen om EU 1994 började ses för samkväm med en inbjuden kvalificerad talare som inte var politiker, utan statsvetare, ekonomer, företagsledare, författare. Detta ogillades av partiledarna. Att samtala över partigränserna i inofficiella sammanhang ansågs suspekt. Men vi lyckades bryta det tabut.
För mig framstår det som att samma misstänksamhet och tabu finns idag, fast istället för mellan M, C, FP och KD finns det idag mellan M-KD i ett hörn, C-L i ett annat och SD i ett tredje.
Om Zsiga menar att det skulle räcka att de fyra tidigare allianspartierna börjar snackar ihop sig igen, har han fel. Så skapas ingen majoritet i riksdagen, utan bara samma konstellation som 2014 förlorade valet. Alla tre hörn, M-KD, C-L och SD måste vara med om det ska bli någon mening.
Enklare vore om M-KD och SD kunna utgöra grunden. De gemensamma nämnarna skulle bli flera. Men om samtal för att ta reda på hur en icke-socialistisk samverkan kan se ut med syfte att ta makten från Socialdemokratin och övrig vänster, behöver så många icke-socialistiska riktningar som möjligt vara med.
Då skulle man kunna göra det som inte sker idag: i informella och öppenhjärtiga samtala om ideologi, värderingar, prioriteringar och framför allt hur man ser på samhället idag – verklighetsbilden – utröna hur långt ifrån man faktiskt står – eller inte står – varandra.