Jonas Sjöstedt kidnappade söndagens partiledardebatt genom att hota mot misstroende, även om han genast drog tillbaka hotet som om han aldrig menat det.
Spänningen var hög inför söndagskvällens partiledardebatt. Skulle januariöverenskommelsen falla? Om Vänsterpartiet under debatten drog slutsatsen att de skulle rösta för att fälla regeringen tillsammans med SD, KD och M, skulle Stefan Löfven tvingas avgå.
Men det slutade i antiklimax. Så fort det blev allvar, sprang Jonas Sjöstedt och gömde sig med svansen mellan benen. Han gav Löfven ”några veckor till” att dra tillbaka den utredning som föreslår ändrad arbetsrätt.
Sjöstedt är som pojken som ropade ”vargen kommer!” även om den inte gjorde det. Till slut slutade byborna att lyssna, även när vargen verkligen kom. Sensmoralen är att den som ljuger till slut inte blir trodd ens när denne talar sanning.
Partipolitiken borde vara för viktig för att ägnas åt jippon.
Men det tycks fungera. Jonas Sjöstedt anses ha vunnit debatten, i de mätningar som gjorts, trots att han inte stod upp för sitt hot.
Annie Lööf bär skuld till beteendet
En som klagar över att Sjöstedt tog all uppmärksamhet är Annie Lööf (C). Hon säger att det är ”djupt oseriöst” att hota med misstroende.
Men det är ju hon som ligger bakom den märkliga skapelse som sittande minoritetsregering är. Lööf har hävdat att SD och V ska hållas utanför politiska makten. Man har utgått från vilka partier man inte vill samarbeta med, istället för att utgå från de partier man vill samarbeta med.
Lööf kan dock inte ta ifrån väljarna deras makt. Mandaten som SD och V fått av väljarna är lika mycket värda som de mandat som C har erhållit.
Det är denna situation som Jonas Sjöstedt utnyttjar maximalt, genom att pressa på genom hot om misstroende.
Sjöstedt har all rätt att göra det. Det jag vänder mig emot är att han hotar att rösta för misstroende men sedan drar tillbaka hotet så fort det blir allvar. Så agerar inte en politiker som vill bli tagen på allvar.