
Vad ska Miljöpartiet satsa på när klimat och migration inte hjälpt?
Av Redaktionen
11 oktober 2020
Valet av kvinnligt språkrör framställs som en temperaturmätare på vad det krisande Miljöpartiet ska hitta på när regeringsmakten inte blev ett lyft, utan tvärtom tömt partiet på engagemang.
Inget parti i Sverige har så stor makt som det lilla Miljöpartiet. Man har kortslutit både S och M. På riksplanet tvingas Socialdemokraterna föra världens mest radikala ”flyktingpolitik”, med öppnare gränser än något annat västland. I huvudstaden har MP kastrerat Moderaterna som svikit alla sina vallöften och istället bygger cykelbanor som aldrig förr.
Detta gör MP med ett opinionsstöd i svenska folket som sjunkit under fyra procent.
I den meningen har partiet verkligen lyckats bli pragmatisk i maktfrågor, raka motsatsen till den utopistiskt gröna radikalism som partiet präglades av under sina första årtionden.
Identitetskris
Men all makt har gjort partiet hamnat i en identitetskris. Somliga längtar tillbaka till alternativrörelsen som drömmer om ett liv i biodynamiska kollektiv där männen har stora skägg och kvinnorna långa flätor.
– Jag ville vara rösten för skägglaven, säger Rebecka Le Moine som är en av åtta språkrörskandidater.
Andra vill göra partiet än mer vänster i sociala frågor. Inte minst i migrationsfrågan. Sverige borde ta emot ännu fler miljoner från Afrika och Mellanöstern. Motståndet mot detta ses som brist på medmänsklighet.
– Det har blivit fult att tycka att det är bra med medmänsklighet, säger partisekreteraren och språkrörskandidaten Märta Stenevi.
Andra är främst trötta på samarbetet med Socialdemokratin i regeringsställning. En tidigare riksdagsledamot jämförde med en misshandelsrelation, skriver Expressen.
Denna kritik mot pragmatismen kommer bara en mandatperiod efter att partiet kört ut de högljudda idealisterna – eller fundisarna som de brukar kallas – med Carl Schlyter i spetsen.
Enligt Expressen ska favoriten till kvinnligt språkrör vara jämställdhetsministern Åsa Lindhagen, även om hon är både okänd och har låga förtroendesiffror efter ett och ett halvt år som minister.
Detta därför att hon ”har starkast förtroendekapital i de sociala frågorna”. På senaste partikongress fanns ett tryck för fokus på social rättvisa som en del i en vänstersväng bland partiets gräsrötter.
Karolina Skog, som är revanschsugen efter att Isabella Lövin och Gustav Fridolin petade henne som miljöminister, kan därför få det svårt att vinna språkrörsposten eftersom hon ser sig mer som liberal.
MP behöver befrias från makten
Det som inte går ihop för Miljöpartiet är att man har mer makt än något annat parti i Sverige, samtidigt som man har en image av att vara ”alternativrörelse” som borde utmana makten.
Paradoxen har resulterat i att MP har stor makt, men till priset av att väljarna sviker. I nästa val kan det betyda att man åker ur riksdagen och tappar vågmästarrollen i kommuner som Stockholm.
Men finns det något mellanting? En alternativrörelse kan inte sitta vid makten mer än tillfälligt utan att identiteten hamnar i gungning.
Bäst för Sverige är att partiet åker ur riksdagen 2022. Det är nog också bäst för de miljöpartister som finns kvar då.