Vänsterkrafter försöker undergräva det amerikanska valsystemet genom att hänvisa till antalet avgivna röster, istället för att följa konstitutionens regler som bygger på att vinna i de 50 delstatsvalen.
ANALYS. Amerikanska vänsteraktivister och vänstermedia, och därför också vänster och media i Sverige, försöker undergräva respekten för det amerikanska valsystemet.
Sedan 1789 gäller att varje delstat utser sina elektorer till elektorskollegiet som utser president och vicepresident. Den presidentkandidat som vinner i en delstat får alla delstatens elektorsröster (med några undantag där vinnaren i varje kongressdistrikt får elektorsrösten). Antalet elektorer skiftar beroende på delstatens folkmängd. De små delstaterna blir något överrepresenterade, precis som EU har låtit små länder som Sverige få fler Europaparlamentariker per miljon väljare än stora länder.
Okunniga debattörer, som Fredrik Reinfeldt, hävdar att detta är odemokratiskt och ”orättvist”. Hillary Clinton fick totalt sett fler röster än Donald Trump, men Trump vann flest delstater och elektorsröster. Därför borde hon vunnit, lyder gråterskornas dåliga förlorarargument.
Svenska valsystemets betydande orättvisa
Men valsystem ger aldrig exakt rättvisa. Ta det svenska valsystemet som verkligen försöker uppnå millimeterrättvisa – för partier som kommer över fyra procent. De som får 3,999 procent får inte ett enda mandat, men det parti som får 4,001 procent plötsligt tilldelas 14 mandat. Skillnaden i dessa två tusendelar av väljarkåren är ungefär 750 röster. Ska dessa 750 röster verkligen få avgöra om ett parti får noll eller 14 riksdagsmandat? Vad är rättvisan i detta?
Jag anser denna spärr som automatiskt ogiltigförklarar en mängd röster är ett verkligt dilemma. Ryssland och Turkiet använder spärren för att utesluta oppositionspartier genom att höja den till 10 procent. Sverige kan inte klaga, för vi tillåter ju ogiltigförklarandet av röster på detta sätt.
Miljöpartiets oproportionerliga makt
En annan effekt av det svenska valsystemets försök att nå millimeterrättvisa – för dem över 4 procent – är att Miljöpartiet fått en tung makt som vågmästare i parlamentet. Eftersom deras mandat avgjorde om borgerliga eller röda sidan skulle vinna, kunde de pressa ut mycket mer inflytande än deras mandat berättigade till (detta före Sverigedemokraterna kom in och MP blev permanent ett vänsterparti). Det är inte särskilt rättvist.
Storbritannien har val med enmansvalkretsar för att undvika att småpluttpartier får stor makt. Det parti som har medvind vinner många fler mandat än röstetalet i sig ger och därmed en stark regeringsmajoritet i parlamentet.
Nu har till exempel premiärminister Boris Johnson en stark majoritet på 40 mandat, även om partiet inte alls fick 50 procent av rösterna. På detta sätt låter man regeringsmakten hamna hos de stora partierna som inte hamnar i utpressningssituation från de små. Men det missgynnar de mindre partierna, som inte får mandat efter antal väljare.
Hur man än gör, uppstår ”orättvisa” av något slag
Valsystem kan alltså aldrig nå perfekt rättvisa, om man med rättvisa menar exakt så stort politiskt inflytande i parlamentet som andelen röster partierna fått.
Valsystem måste väga in sådant som att det ska vara enkelt för väljarna att förstå hur röster omvandlas till mandat. I Tyskland har man ett krångligt system till förbundsdagen där väljarna förväntas avlägga två röster: en röst på en kandidat i delstaten och en röst på parti. Om ett parti har så många populära kandidater att dessa fått fler mandat än vad partiet fått röster, tvingas parlamentet utöka sina platser. Förbundsdagens storlek kan alltså skifta. Krångligt? Ja. Mer rättvist? Knappast.
Även Frankrike har ett krångligt valsystem. I senaste presidentvalet 2017 ställde 11 kandidater upp. Den som fick mest, Emmanuel Macron, fick bara 24 procent av rösterna. Det är för lite för att valet ska anses legitimt och att presidenten kan sägas företräda hela folket.
Därför har man en andra valomgång (om ingen fått 50 procent). De två som fått flest röster ställdes mot varandra två veckor senare då alla väljare förväntades gå till vallokalen igen. Fem miljoner färre fransmän röstade i andra omgången än i första senast det begav sig.
Är det mer rättvist? Är det mindre krångligt?
USA har det mest hållbara valsystemet
Det är i ljuset av alternativen som systemet med elektorer blir attraktivt. Med 250 år på nacken är det amerikanska valsystemet en vettig sammanvägning av olika delstaters förutsättningar, där även väljarna i små delstater känner att de är med och påverkar.
Detta med två valomgångar med två veckor emellan, eller att tvinga väljarna att avge två olika valsedlar, inbjuder till taktiserande på ett vulgärt sätt eller skapar oklarhet om vad en röst egentligen betyder.
Nej, en röst för en presidentkandidat och den som fått mest röster i delstaten får delstatens elektorsmandat är en smart metod.
Trump fick större andel röster än Bill Clinton
De vänsteraktivister som ojar sig över att Donald Trump fick färre röster totalt sett än Hillary Clinton, borde reflektera över det faktum att Donald Trump i valet 2016 fick 46,1 procent av rösterna, medan Bill Clinton bara fick 43,0 procent av rösterna när han vann 1992.
Snacka om självmål av de gnälliga vänsterdebattörerna!
Skälet till att Bill Clinton aldrig någonsin vann 50 procent av väljarna var att datateknikmiljardären Ross Perot ställde upp som oberoende kandidat både 1992 och 1996. Han tog väljare främst från George Bush den äldre, men också från demokraterna. Men tack vare elektorssystemet, fick han inte en ena elektor trots 18 procent av rösterna.
De amerikanska grundlagsfäderna såg med elektorssystemet till att den som blir president måste ha ett så brett stöd att man är störst i många delstater. Ross Perot fick inte flest röster av alla i någon delstat. Därför hörde hans kandidatur inte hemma i elektorskollegiet.
Så vad är mest demokratiskt: att Trump blev president med 46,1 procent av väljarna eller att Bill Clinton blev det med 43,0 procent av väljarna? För den som förstår genialiteten med elektorskollegiet är svaret: Lika rättvist och demokratiskt.
Båda har uppnått kriterierna för brett stöd över hela det stora landet som sträcker sig över sex tidszoner och skiftar mellan kustlandskap, bergskedjor, vinterlandskap liksom öken och närmast tropiskt klimat.