Politik tvingas alltid att prioritera. Konservativa försvarar upplysningens friheter medan vänstern i postmodernistisk intersektionell tillämpning blundar för det kvinnoförtryck som hederskultur innebär.

Detta är andra delen av artikelserien Postmodernismens förbannelse (se mer nederst på sidan).

Bästa sättet att försöka förstå postmodernismens förvirrade lära är att titta på enskilda frågor. Ett utmärkt exempel är det som alltid ligger vänsteraktivister mycket varmt om hjärtat – kvinnors rätt till jämlikhet med män på alla plan. 

Det borde därför vara självklart för vänsterns företrädare att försvara invandrarkvinnor som blir förtryckta i Sverige i enlighet med islam och kulturella traditioner i ursprungsländerna. Det som slarvigt kommit att kallas ”hederskultur”.

Men så är det inte.

Vänstern hamnar nämligen i en intressekonflikt mellan olika lojaliteter. Och vi har återkommande kunnat se att lojalitet till etniska och religiösa minoriteter är starkare än lojaliteten till kvinnors rätt till jämlikhet.

Intersektionella studier inom genusvetenskap och feministisk teoribildning sysslar med fall då könsdiskriminering och etnisk diskriminering samverkar och förstärker varandra. Då uppstår inga problem. Det gör det däremot när etniska  och religiösa minoriteter i sig har kulturella drag som diskriminerar den egna gruppens kvinnor. Då kortsluts de intersektionella perspektivet så att det slår gnistor om det. 

Vem ska man ge rätt – islamistiska fundamentalister eller fria kvinnor?

Vänsteraktivister kan inte försvara invandrarkvinnor som kräver att få leva som fria västerländska kvinnor, som får sina rättigheter genom upplysningens filosofi om individens rätt. Vänstern väljer istället att alltid försvara de etniska minoriteternas kulturella och historiska rätt att förtrycka kvinnor.

Jag har själv länge funderat på hur vänstern kan hamna så fel, gång på gång. Men svaret finns i postmodernismen. Enligt den är nämligen upplysningen bara en ideologi som formats i västvärlden och den är inte mer värd än sharialagarna. Den kulturella relativism som postmodernismen tillämpar innebär att man likställer upplysningen med alla andra traditioner och filosofier, vilket betyder att man öppnar för barbariet.

Eftersom postmodernismen förnekar att kunskap och vetenskap existerar oberoende av politik och att det finns universella sanningar, kan vänsteraktivister avvisa alla bevis på att muslimska kvinnor förtrycks. Sådana fakta stämplas som partisinlagor för västliga intressen. Postmodernismen leder till att vänstern blundar för allt kvinnoförtryck som inte utövas av vita, heterosexuella män.

Svenska myndigheter skyddar hedersvåld

I sin utmärkta bok ”När postmodernismen kom till Sverige” (Timbro, 2020) ger Johan Lundberg flera konkreta exempel på hur den svenska statsförvaltningen numera är genomsyrad av postmodernismen.

Det blir särskilt upprörande när han blottlägger hur själva Jämställdhetsmyndigheten förnekar hedersvåld mot kvinnor.

Denna galenskap avslöjas sedan den svenske Justitiekanslern i utredning föreslår straffskärpning för brott med hedersmotiv, utreseförbud för barn som riskerar att bli könsstympade eller hamna i barnäktenskap. Detta krockade med Skolverkets uppdrag från regeringen 2013 – under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister – att arbeta med jämställdhetsfrågor. Med det uppdraget introducerade Skolveket ”arbete utifrån intersektionella perspektiv”.

Vad har det betytt rent konkret? Jo, att Skolverket  försöker stoppa allt arbete mot hedersförtryck. Talet om hedersförtryck kan ”enligt flertalet referenspersoner leda till att olika grupper ställs mot varandra”. Postmodernismens svar på att flickor och unga kvinnor förtrycks är alltså – blunda! Man vill inte se och ta tag i problemet eftersom det kan framställa etniska och religiösa minoriteter i dålig dager.

Skolverket låter i sitt förslag till Läroplan våren 2019 allt som handlar om hedersvåld raderas. Detta får kritik i en del remissyttranden. Sveriges Kvinnolobby påpekar att detta ”osynliggör och relativiserar allvarliga brott och inskränkningar i framför allt kvinnors och flickors liv och frihet”.

Regeringens jämställdhetsmål ger fritt fram för kvinnoförtryck

Men Skolverket får uppbackning av en annan statlig myndigheter, Jämställdhetsmyndigheten.I sin remiss i april 2019 skriver man att begreppet hedersrelaterat våld och förtryck inte bör användas i läroplanstexterna. Myndigheten följer därmed S/MP-regeringens jämställdhetspolitiska mål, som 2016 ålade myndigheten att ”arbeta med intersektionella analyseri genomförande och uppföljning av jämställdhetspolitiken”.

Kan det bli mer galet och paradoxalt? Vänsterns feministiska aktivister inom regeringspartierna och på statliga myndigheter gör allt vad de kan för att förtiga att invandrarflickor förtrycks, därför att de är flickor. Och eftersom problemen sopas under mattan, betyder det ju att kvinnoförtrycket inte motverkas utan kan fortgå ostört. 

Kulturkamp för förnuftet

Postmodernismen är en förvirrad lära som resulterar i fullständigt galna utfall i verkliga livet. Det är häpnadsväckande att de borgerliga partierna har släppt in denna vänsterrevolutionära trojanska häst, som river ner alla liberala och västerländska lärdomar. Och som smutskastar allt det som givit vår västerländska civilisation dess enorma framgångar i form av fred, trygghet, välstånd och frihet.

Liberaler och borgerliga har tunga självrannsakningar att göra. 

Men konservativa rörelser har aldrig låtit sig luras. Det är nu tid att flytta fram positionerna och angripa denna förvirrade lära. Den har inget att göra med höger-vänsterskalan på det ekonomiska området, utan är en fråga om grundläggande kulturellt och filosofiskt förnuft. Det är hemmaplan för konservativa som respekterar historien, tidigare giganter till tänkare. Dessa traditionella skatter ger oss ammunition att besegra vänsterns postmodernism där liberaler och borgerliga fullständigt misslyckats.

– – –

Denna artikel har först publicerats i The Conservative.

– – –

I podden ”Samtidigt” ställer jag fråga till Jimmie Åkesson om detta: lyssna här.

– – –

Se tidigare artikel på temat postmodernismens förbannelse: Vårt språk är under attack.