Liberal är att vara kluven, brukar det heta. Men att var socialliberal likt Bengt Westerberg innebär alltid en sak – man viker till slut ned sig för vänsterpolitik. Varje gång.

Den gamle folkpartiledaren Bengt Westerberg har skrivit sina memoarer: Westerbergeffekten (Fri Tanke).

”Själv talar Bengt Westerberg klarspråk i frågan, precis som när det gällde Ny demokrati”, skriver Svenska Dagbladet i recension. Och visar att man ingenting begriper om politik. Visserligen är nog Westerberg idag mest känd för att han i SVT:s valvaka 1991 reste sig och gick när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion då deras Ny Demokrati vunnit inträde i riksdagen.

Men! Trots ”klarspråk” och utmarsch i protest från TV-studio – vem satte sig i en minoritetsregering som var helt beroende av Ny Demokrati. Jo, Bengt Westerberg!

Hyckleri är ett ord som alltid ligger nära till hands när man studerar ”liberaler” som Bengt Westerberg.

Det skorrar falskt i mina öron när Westerberg i recensionerna framställs som en socialt engagerad person. När han blev ordförande i Svenska Röda korset, en post som tidigare varit ideell och oavlönad, såg han till att få ett årsarvode på 880.000 kronor, vilket blev hans fall 2011 då det avslöjades vad Westerbergs ”idealitet” kostade Röda korset och alla som skänkt pengar för sociala insatser.

”Liberaler” älskar statligt förmynderi

Westerberg är stolt över att ha infört ”pappamånad”, alltså att staten beslutar hur föräldrarna ska fördela ansvar för hem och barn. De som inte lyder staten bestraffas med indragen ersättning från försäkringen. Denna vilja att detaljstyra medborgarna påminner om stalinism, men sägs vara liberalt.

Det är därför jag sätter citattecken om liberal när det kommer till svenska ”liberaler”. De är nämligen inte liberaler, utan vänsterns lydiga knähundar.

Folkpartiet, eller ”Liberalerna” som de kallar sig numera, har aldrig någonsin tagit strid mot vänsteraktivismens framflyttade positioner när det gäller kultur och moral. Man har många gånger ställt upp på vänsteraktivismens sida i att bryta ner samhällsnormer och inte se människor som individer utan delar av kollektiv som staten ska kvotera.

Den amerikanska definitionen av liberal är vänsterradikal

Ordet liberal skapar stor förvirring. I USA har ordet ”liberal” länge varit synonymt med vänsterradikal. Liberals har där alltid velat ha större statligt inflytande, högre skatter och mer förmynderi.

Det går stick i stäv med den traditionella europeiska definitionen av liberal som handlar om frihet, individualism och kapitalism. Men den amerikanska definitionen har mer och mer tagit över också på denna sida av Atlanten. För att benämna liberala ursprungsvärderingar måste man idag säga klassisk liberalism eller libertarianism.

Att vara emot vänsteraktivistisk ”liberalism”, som Bengt Westerbergs med statligt styrd föräldraledighet, betyder inte att man är emot klassiskt liberala värden om yttrandefrihet och individuell frihet att göra egna val. Tvärtom. Idag är konservativa partier många gånger mer klassiskt liberala än vad de partier är som kallar sig ”liberala”.

I Sverige korrumperar makten och blir vänster

Bengt Westerberg var en gång klassiskt liberal, men när han fick makt blev hans tankevärld korrumperad av vänstern. Samma fenomen gäller också en sådan som Fredrik Reinfeldt, som före det att han blev partiledare och statsminister var emot bidragssamhället, men efter att han haft regeringsmakten ber hela världen komma till Sverige och leva på bidrag.

Makt korrumperar alltid, men i Sverige tycks det ske på ett speciellt sätt. Borgerliga politiker blir råsocialister och tappar viljan att försvara den västerländska civilisationens traditionella värden om yttrandefrihet också för dem man ogillar, medborgerliga skyldigheter – även för invandrare och respekt för demokratiska val.

När Westerberg i protest lämnade TV-valvakan 1991 demonstrerade han totalitära värderingar som fått allt starkare fäste i Sverige, inte minst på grund av stor invandring från regioner där våldets makt gäller. Han föraktade demokratin, han tog avstånd från det öppna samtalet och han hånade meningsmotståndare.

Inte mycket till klassiskt liberala vibbar i det ögonblick som blivit Westerbergs mest kända.