Alla tre partiledare i oppositionen har nu större förtroende än statsministern och samtliga januaripartier. Det är historiskt och kan vara en signal om att ett majoritetsskifte i svensk politik är på gång.
Om vi räknar bort Jonas Sjöstedt (V) som avgår inom kort, är det något historiskt över att de tre ledarna för de mest konservativa partierna har ett så massivt övertag när det gäller folkligt förtroende.
43-42-38 procent mot 30-24-13-8 procent i Demoskops senaste mätning av partiledarnas förtroende.
För bara några år sedan var läget ett annat. Jag har i artikel pekat på mätningar tillbaka till 2016. Då hade både Ebba Busch och Jimmie Åkesson mindre än hälften av det förtroende de har idag. Samtidigt har Januaripartierna gått andra vägen och tappat stort sedan 2016.
Detta folkliga uttryck för förtroende kan vara en indikation på att man vill att dessa partier ska styra landet efter nästa val.
Markant skillnad mellan folk och etablissemang
Att Jimmie Åkesson ligger så högt är särskilt intressant, eftersom hans parti är nyast och samtidigt hårt motarbetat av så gott som samtliga etablissemang.
Här visas hur enormt stor skillnaden är mellan väljarkåren, verklighetens folk, å ena sidan och å den andra företrädare för mäktiga aktörer i medier, myndigheter, universitet och storföretag.
Denna skillnad tycks växa månad för månad. Medan väljarkåren börjar komma till insikt om att Sverigedemokraternas kritik under årtionden har varit rätt, stretar etablissemangen emot och vill fortsätta blunda inför fakta. De kan inte sluta hävda att migrationen är en vinst för Sverige och att brottsligheten inte alls ökar.
Riv pyramiderna
När SAS-chefen Jan Carlzon skrev boken ”Riv pyramiderna” 1985 blev det ett herrans liv. Då var det ett kontroversiellt nytänkande att vilja sätta fokus på kunden i en platt organisation utan många chefsnivåer.
Idag borde väljarkåren kräva att man river etablissemangens elfenbenstorn där godhet blivit till dumdristig förnekelse av utvecklingen och som därmed står i vägen för den politiska kursändring som måste ske när det gäller migration, kriminalitet och välfärdens överlevnad.
Det sätt väljarna kan göra det är att bara rösta på partier som tydligt visar att man förstår utvecklingen och är beredd att ändra politisk kurs för landet.
Nu när tre partiledare i opposition har växande personligt förtroende i valmanskåren måste de använda det för att förbereda ett regeringsskifte som också innebär en kraftfull kursändring bort från naivitet, förnekelse och tjafs om ordval.
Ska något av det Sverige vi känner bli kvar, med en välfärd som finns där när människor behöver den, måste förtroendet omsättas i verklig handlingskraft. Folkligt förtroende förpliktar!