Stefan Löfven har intagit en stelbent hållning om gravfridslagen. Låt oss fullfölja de efterlevandes önskan om att återbörda de omkomna, skriver Jimmie Åkesson i denna debattartikel.

Passagerarfartyget m/s Estonias förlisning på internationellt vatten den 28 september 1994 är en av vår tids stora tragedier. Katastrofen orsakade ett såväl personligt som nationellt trauma. I samband med en nyligen publicerad dokumentärserie har debatten om händelseförloppet som föranledde förlisningen åter brutit ut. 

Givet de nya uppgifter som framkommit, ser vi det som orimligt att inte agera. Vi måste göra allt som krävs för att undanröja de frågetecken som uppenbarligen finns.

Räta ut frågetecknen

När Estoniakatastrofen inträffade tvingades tusentals anhöriga se sina liv omkullkastas. Sorgen och minnena daterade den 28 september 1994 kommer aldrig att försvinna. Varken för de som drabbades personligen eller för oss som nation.

Hanteringen på 1990-talet lämnade en hel del övrigt att önska. Det finns nu en fullt förståelig förväntan bland överlevande, anhöriga och allmänhet att de frågetecken som framkommit rätas ut i minsta detalj. Det finns bara ett svar på hur vi politiker i dag ska förhålla oss till denna förväntan. 

Finns det den minsta möjlighet att bringa klarhet som ger mer uttömmande svar på vad som hände, då har vi som nation och inte minst som medmänniskor, en moralisk plikt att göra vårt yttersta för att ta denna möjlighet.

Den nya skadan i skrovet som nu har upptäckts, fångades inte in av den gemensamma estnisk-finska-svenska haverikommissionen. Omständigheterna kring hur den har uppkommit är höljt i dunkel.

Upprätta undantag i gravfridslagen

Från Estlands sida har krav rests på nya undersökningar av vraket. Men för att sådana undersökningar ska möjliggöras behöver bestämmelserna om den särskilda gravfrid som överenskommits med Estland och Finland och ytterligare stater ses över. Vi menar att detta är en fullt legitim hållning.

Med detta som utgångspunkt bör det initieras en utredning, som fokuserar på hur ändamålsenliga undantag kan genomföras i gravfridslagen och i vilken utsträckning en revidering bör ske i samförstånd med Finland och Estland.

Genom att skapa utrymme för undantag öppnas möjligheten för undersökningar i och kring Estonia, vilket ger större möjligheter att fastställa orsaken till skeppets förlisning än vad som är fallet i dag.

Att nå fram till ett avslut bör vara en ambition som delas av samtliga involverade länder, vilket gör att en överenskommelse torde vara fullt möjlig. Att öppna tidigare stängda dörrar, i syfte att en gång för alla klarlägga händelseförloppet, är en strävan som bör fungera som utgångspunkt för varje medkännande individ och nation.

Finns det en gemensam vilja om att nå fram till ett klarläggande så kommer denna vilja att montera ned de eventuella lagrättsliga hinder som just nu fungerar som en barriär mot en fullständig och genomgripande utredning baserad på ny information.

Löfven har en alltför stelbent hållning

Statsminister Stefan Löfven har uttryckt en uppfattning som innebär ett bestämt nej till att ändra i gravfridslagen. Det är en alltför stelbent hållning i ett läge där förutsättningarna i och med ny information drastiskt har förändrats.

Vi har nu ett val. Att stillasittande se på hur nya uppgifter framkommer, eller att agera på dessa uppgifter och utifrån dess substans göra vad som är rätt och riktigt.

Från Sverigedemokraternas sida är det valet inte svårt. De efterlevandes önskan om att återbörda sina anhöriga bör tillgodoses. Deras rätt till ett liv utan en beständig undran om vad som egentligen hände måste respekteras fullt ut.

Vi har som politiker ett ansvar, i att göra allt som står i vår makt, för att överlevande, anhöriga och allmänhet alla ska få svaren de söker.

Jimmie Åkesson (SD)
partiledare