Moderaternas partiledning vill bara bilda regering med KD, och kanske med L. Men det är ”inte aktuellt överhuvudtaget” att bilda regering med SD, enligt Ulf Kristersson. Det håller inte.
Denna undanglidande manöver håller inte. Socialdemokraterna och medievänstern kommer att tjata sig till döds om hur mycket inflytande Jimmie Åkesson kommer att få. Deras enda chans är att fortsätta försöka skrämma med SD-spöket.
Riskerar att hamna på defensiven
Om du Kristersson och Busch ger undanglidande svar på regeringsfrågan pressas man på defensiven och låter vänstern styra valrörelsen.
Ett alternativ som Thomas Gür tar upp i Svenska Dagbladet är att Moderaterna enbart borde koncentrera sig på sig själva och vad partiet vill. Regeringsfrågan får vänta till efter valdagen, enligt gamle centerledaren Gunnar Hedlunds devis, att ”inte sälja skinn, förrän björnen är skjuten”.
Det blir ju mindre krångligare än om M och KD ska presentera gemensamma vallöften där den omedelbara frågan blir: Och hur ska ni få majoritet för det, då?
M- och KD-väljarna vill ha maktskifte med SD
Och Fredrik Haage påpekar i Smålandsposten att partiledningarna i M och KD inte är ”i takt med sin samlade väljarbas”. De förmår inte riktigt att ”anpassa sig efter stämningarna inom det konservativa blocket”.
Om man sänker blicken från partiernas podier ned mot gräsrotsnivå är det nämligen så att M-, KD- och SD-väljare är mindre benägna att upprätta högtidliga skiljelinjer mellan varandra. M- och KD-väljarna är, senast enligt Ipsos, redo att låta Sverigedemokraterna ingå i en regering om det behövdes för att få till stånd ett maktskifte.
”Stämningen i den här delen väljarkåren är en annan än hos dess företrädare på partikanslierna”, konstaterar Haage.
Bygga trovärdighet för maktskifte
Skälet att de borgerliga bröt Socialdemokratins 44 år långa regeringsinnehavet 1976 var att Thorbjörn Fälldin klev fram som samlande ledare för de borgerliga partierna som ständigt kivades sinsemellan, ofta genom att Olof Palme lyckades slå in kilar mellan partierna. Fälldin ställde sig ovanför detta, angrep aldrig M eller FP, utan attackerade konsekvent S.
Trots att Fälldin ensam utgjorde borgerlig samling, fick väljarna förtroende för att han skulle kunna leda en borgerlig majoritet i riksdagen – två gånger: i valen 1976 och 1979.
Väljarkåren bildar sig en uppfattning om ett regeringsalternativ har tillräcklig trovärdighet för ett maktskifte eller inte. Någon sådan samlande gestalt finns inte nu, men man kan ändå bygga trovärdighet för maktskifte.
Lyssna på väljarna – förbered maktskifte med SD
Jag tror att det är viktigt att de tre partier som idag är i opposition, men som ofta får egen majoritet i opinionsmätningarna, kan visa förmåga till samarbete. Man behöver inte deklarera att man ska bilda trepartiregering, men man kan genom riksdagens utskott konsekvent avge gemensamma reservationer i sakfrågor. Dessa reservationer skulle kunna utvidgas till programförklaringar, som man lovar genomföra efter ett maktskifte.
Då lyfter man maktskiftet via gemensamma sakpolitiska ställningstaganden, inte genom att delta i spelet om vem som tar vem.
Ett sådant arbete skulle kunna lägga grunden för att skapa trovärdighet för maktskifte hos väljarkåren. Genom sakfrågorna bemöter man också effektivt skrämselpropagandan från vänster, om vilken politik en ny regering skulle föra.