Mycket tyder på att dagens tre oppositionspartier – SD, M och KD – kan ha egen majoritet i riksdagen efter nästa val. De behöver samarbeta för att kunna utöva makten. Politiskt går de alla åt samma håll, men finns tillräcklig vilja att samarbeta?
Samarbete mellan partier i svensk politik är ingen enkel sak. Partierna har sociologiskt väldigt olika bakgrund och fram till 1990-talet hade man inga beröringspunkter med varandra annat än på sammanträden i kommun, landsting eller riksdag.
Efter valet 1994 då Socialdemokraterna återtog makten efter Bildtregeringen, tillhörde jag (som då var aktiv i C) en grupp unga borgerliga politiker som började träffas ”frivilligt” på kvällstid. Vi kallade dessa samkväm för ”ekumeniken”.
Detta var absolut ingenting dåtidens partiledningar gillade. Tvärtom. Det sågs med misstänksamhet och flera deltagare fick se sig bli förbigångna eftersom partiledningarna inte litade på de sina som inofficiellt umgicks med folk från andra partier.
Men vi som deltog, åt en enkel middag och samtalade med inbjuden föredragshållare på hög nivå från näringsliv, universitet eller opinionsbildare upplevde något nytt. Vi märkte att avståndet till de andra borgerliga partierna var mindre än vi trott. Partikulturerna var olika, liksom ordval och retorik, men när det kom till grundläggande principer var likheterna betydligt större än skillnaderna. Det krävdes en rad informella diskussionskvällar för att upptäcka.
Tio år efter våra samkväm hade denna insikt spridit sig i partierna och Allians för Sverige kunde bildas 2004 med M, C, FP och KD. Det gav ökad trovärdighet i väljarnas ögon och de borgerliga vann riksdagsmajoritet 2006.
Förtroende kräver att man känner varandra
Jag tar upp denna historia för att påvisa att samarbete i politiken behöver förberedas, man behöver från olika partier lära känna varandra. Förtroenden över partigränserna uppkommer i möten mellan personer från de olika lägren, inte i debatter eller medieutspel.
Regeringssamarbete innebär hård press. Ju bättre man känner varandra, desto stryktåligare blir samarbetet. Lojaliteten ökar.
Detta glöms ofta bort i mediediskussioner om vilka partier som kan samarbeta med varandra. Särskilt om samarbete ska inledas med ett nytt parti i riksdagen är det viktigt att en ”grundplatta” av förtroende etableras, att man litar på att andra menar det man säger.
Sakfrågorna är dock avgörande
Men med detta sagt, anser jag att alliansregeringens avgörande framgångsnyckel var det sakpolitiska läget: 1) folkomröstningen om euro 2003 innebar att motsättningarna om ja eller nej till ny valuta var borta, 2) Moderaterna lade om ekonomiska politiken så att skattesänkningar skulle gynna låg- och medelinkomsttagare under Anders Borgs ledning, 3) Maud Olofsson hade som C-ledare en ekonomisk syn som var borgerlig.
Det gav en framgångsrik regeringsperiod 2006-10. Och att man fick en ytterligare mandatperiod i regeringsställning.
Men då kraschade man. Anders Borg beskriver i sina memoarer hur Fredrik Reinfeldt höll finansdepartementet utanför uppgörelsen med MP om migrationspolitiken. Den fick kosta vad som helst. De borgerliga kom alltmer i otakt med tiden. Och deras raserade förtroende i väljarkåren gäller än.
Alliansprojektet fungerade inte längre eftersom andra sakfrågor hamnade i fokus för politik och samhällsdebatt.
Finns personkemi för konservativ regering?
Ett samarbete mellan M/KD och SD har flera svårigheter att övervinna. 1) Partierna känner inte varandra särskilt väl, trots att SD funnits i riksdagen i tio år, eftersom några informella mötesplatser inte funnits. 2) Sverigedemokraterna har en annan kultur – partiets riksdagsledamöter är inte yrkespolitiker sedan ungdomsåren, utan har erfarenhet från ”riktiga” jobb. Det gör att man inte talar samma språk. 3) Medan SD:s partiledning är den mest stabila av alla, har man haft tätare ombyte på nivån under partiledningen. Och det är där partierna brukar lär känna varandra.
4) Det politiska landskap som växer fram i vår tid, med konservativ dimension, är så nytt att partierna inte känner de som blivit ens nya politiska ”allierade”. Man vet inte riktigt var man har varandra. Vad andra prioriterar högst och vad man prioriterar ner.
På det personliga planet finns alltså inte alls samma ”inkörda” och kända faktorer som det fanns när alliansprojektet startade. Det skapar osäkerhet som motståndarna kommer att försöka utnyttja maximalt.
För egen del vill påstå att jag hyfsat har kännedom om både de borgerliga politiker som finns kvar (M och KD) och Sverigedemokraternas företrädare. Trots bristen på inkört samarbete, ser jag ingenting på riksnivå som skulle hindra en god samverkan. Om man väl bestämmer sig för att man vill leda landet.
Stark sakpolitisk samstämmighet
Om partiernas samverkan på det personliga planet är lika dålig som när den första borgerliga regeringen bildades 1976, finns en betydligt större samstämmighet i vad en ny regering måste göra.
Här finns i riksdagen en allt större samstämmighet om inriktningen i alla för tiden viktiga frågor, där Socialdemokraterna är paralyserade: minskad migration, minskade förmåner vid migration, hårdare tag mot laglösheten, ökad disciplin och kunskapsfokus i skolan, värna svenska medborgares välfärd, bekämpa korruption som ersatt integration.
Partierna vill gå olika långt. Sverigedemokraterna vill gå längst. Detta utmålas av vänsterliberaler som en spricka mellan partierna. Men så fungerar det inte. Så länge partierna går åt samma håll och genomför avgörande förändringar här och nu, finns inga motsättningar. De kan däremot uppstå längre fram. Då kan SD vilja fortsätta reformarbetet medan de andra är nöjda.
Men detta läge uppstår bara när mycket redan är gjort för att rädda Sverige och förmodligen mer än fyra år efter regeringstillträdet. Det kan bli ett problem inför valet 2030. Men dit är det långt.
I eller utanför regeringen?
En delikat fråga är om Sverigedemokraterna ska förbli utanför regeringen som stödparti eller ingå i regeringen. För SD:s opinionssiffror skulle det vara en vinst att stå utanför regeringen och tala om att man vill gå längre än vad M/KD-regeringen gör.
Moderaternas legendariske partisekreterare Lars Tobisson bevarade partiets goda opinionsstöd genom att ständigt tala om vad M:s hållning egentligen var, när trepartiregeringen som M ingick i inte gått så långt som partiet ville.
Det parti som vill gå längst behöver en ventil för att uttrycka att man vill mer än vad regeringen gör. Enklast är då att stå utanför regeringen.
Samtidigt är det ju som Jimmie Åkesson säger i DN-intervju i helgen: Det är mycket som ministrar beslutar som inte går via riksdagen. Det inflytandet vill Åkesson ha på de områden partiet prioriterar.
Detta kan inte nog understrykas. Svensk statsförvaltning behöver ett helt nytt ledarskap. Inte minst generaldirektörer som genomför de förändringar som en konservativ regering med folkmajoritetens stöd vill se. För att kunna visa ledarskap måste man sitta i regering. Då kan man inte enbart vara stödparti i riksdagen.
Ytterst får kanske folket avgöra. Blir SD största parti är det ett besked om att man ska ingå i regeringen och driva på, även om man inte behöver ha statsministerposten om M+KD är större. Blir M störst är det mer en öppen fråga.