När historieböckerna ska summera den politikerklass som dominerat vår samtid kan nog förre S-ledaren Mona Sahlin vara ett typfall: ansvarslös, oförmögen att se konsekvenser av egna beslut och jag-fixerad intill dumhet. Nu utkommer hon med ny bok.
KOMMENTAR. Jag har mött Mona Sahlin en gång, i valrörelsen 1985. Vi deltog båda i en auladebatt inför gymnasieelever i Göteborg (jag representerade Fälldins Centerparti). Då var hon ett 28-årigt mediefenomen som blivit rikskänd för sitt vardagliga språk. Jag minns att hon svarade ”ja” på frågan om hon ville sänka åldersgränsen på Systembolaget till 18 år, något hennes parti inte stod bakom. Allt för att bli populär. Och hon fick ett litet jubel i aulan.
Nu har hon kommit ut med en bok om sitt sista nederlag, att tvingas bort från det begränsade uppdraget som ”nationell samordnare” mot våldsbejakande extremism sedan hon skrivit ett falskt intyg till sin livvakt.
Jag tror hon skrev på det falska intyget av samma skäl som hon ljög om partiets syn på åldersgränsen för 35 år sedan – hon ville bli omtyckt och populär.
Stora politiker blir respekterade, inte populära
Tänk så totalt annorlunda Margaret Thatcher såg på det. När hennes opinionssiffror var dåliga fick hon frågan om det inte var jobbigt att vara så impopulär? ”Jag strävar inte efter att vara populär. Jag skulle däremot gärna vara respekterad”, svarade hon. 30 år efter sin avgång ser också britterna henne som landets främste premiärminister under efterkrigstiden.
Problemet för dagens politiska ledarskap i väst är att alla tänker som Mona Sahlin och inte som Margaret Thatcher. Kortsiktig och lättköpt popularitet går före att bygga respekt genom tuffa och svåra beslut som gör landet bättre på längre sikt.
Blicken avslöjar att hon är ledsen på riktigt
Nu har jag inte läst hennes bok, ”Makt Lös” (Bonnier), utan den långa intervjun i Aftonbladet (plus) med Åsa Linderborg, som skriver: ”jag ser på blicken och kroppsspråket att hon är ledsen på riktigt … hon utstrålar en livserfaren sorg som nästan golvar mig. Det skojfriska och stridslystna är som bortblåst.”
Men så mycket fler insikter om sina brister verkar Sahlin inte skaffa sig. Hon erkänner visserligen att hon gärna glidit in i roller som ”andra har förväntat sig” av henne.
Om makt säger hon dock märkliga saker, som:
”Sen har jag också sett till att alltid hamna i det kontroversiella. Både för att jag har sett att där behövdes debatten om bögar och rasismen och så, men också för att där fick man väldigt mycket uppmärksamhet. Det där hänger ihop, för att förändra saker måste man prata om det på rätt ställen vid rätt tillfällen, och man måste gillas att synas. Det är så makt fungerar.”
Det är inte alls så makt fungerar! Hon blandar ihop politisk makt att skapa bestående nytta för folket, med mediernas strålkastarljus. Det är två helt olika ting. Särskilt för en toppolitiker som är partiledare.
Jag tänker ibland på anekdoten när Albert Einstein och Charlie Chaplin åkte bil tillsammans genom Hollywood. Eftersom folket på trottoarerna kände igen två av samtidens största, hurrade folket på ett sätt som förvånade Einstein. ”De hejar på oss båda”, sa Chaplin: ”på dig för att ingen förstår dig och på mig för att alla förstår mig.” Det fanns en humoristisk stolthet i hans anmärkning och samtidigt ödmjukhet om skillnaden mellan tidsbunden popularitet och bestående storhet (Plesch).
Identitetspolitik istället för samhällsgemenskap
Att Sahlin lyfter fram bögar och invandrare är också symptomatiskt. Hon ser olika grupper som ska tillfredsställas, vilket är väsensskilt från det samhällsbygge i folkhemmets namn som Per Albin Hansson stod för.
Det är ju här Sahlins historiska misstag ligger. Många har beskrivit Sahlin som en vandrande katastrof, men genom att flytta fokus från vad som håller ihop samhället till att driva isär det genom identitetspolitik, begick hon den allra största skadan.
Som partiledare för landets största parti, med en stolt historia, borde hon givetvis ha fortsatt att driva en politik för sammanhållning och inte splittring där hon ställt grupp mot grupp och – verkligen – delat upp svenska folket i ”vi” mot ”dom”. Det var ju hon som vägrade att ta i vissa ”med tång”.
Dessutom helt i onödan. Sverige är världens minst rasistiska land och homosexuella blev snabbt erkända under 1990-talet. Något behov att lyfta dessa grupper som offer för en ond majoritetsbefolkning fanns inte i verkligheten. Det ansågs däremot, av vänsterradikala skäl, som smart politik för att skapa konfrontation med rådande normer om trygghet, gemenskap och sammanhållning.
Inte medlem i S längre
Något självkritisk blir hon om hur hon för egen del sett på partiet. ”Jag kom att betrakta partiet också som en familj. Jag stod och sa att jag älskar partiet, vad är det?”
Jag förstår och vet av egen erfarenhet, att man under ungdomsåren kan bli nära vänner med de andra aktiva i ungdomsförbundet, i mitt fall CUF. Men jag såg till att alltid ha vänner utanför politiken, gymnasiekompisar, grannar och andra som inte var torsk på partipolitik.
Det låter så insiktslöst att Mona Sahlin som vuxen och erfaren minister inte fattade att politik handlar om makt, och där gäller brutala spelregler. Det gör att hon nu är bitter. Hon är inte längre medlem i partiet.
– Jag är socialdemokrat, men jag är inte partist.
Lät hänga ut sitt privatliv
Mona Sahlin är också känd som den politiker som tidigt fläkte ut sitt privatliv i medierna.
– Jag har pratat om en abort och det fick jag skit för och ett missfall och det fick jag skit för, så jag har inte haft så goda erfarenheter av när man blottlägger saker. Jag har gjort det ändå, för att jag tycker att det var rätt att göra det, men det har haft sitt pris som jag har varit beredd att betala, säger hon.
Men varför? All erfarenhet visar att de som är professionella vinner respekt på att hålla sig till det man kan i offentligheten. Smarta musiker och skådespelare lägger sig inte i politik, och kloka politiska makthavare låtsas inte vara kändisar. Strävan efter att bli älskad av folket är en galen idé. Det tyder på något sorts storhetsvansinne: bara därför att man är bra på en sak, tror man att man är intressant ur alla aspekter. Ingen är det.
Och jag blir förbannad när hon sedan klagar på att det blev uppståndelse kring en lyxig handväska hon visade sig med i valrörelsen 2010. Men om du vräkt ut ditt privatliv i medierna har du givit fritt fram för medierna att skriva om det – och Sahlin visade sig offentligt med väskan. Så vad klagar hon på? Hon har ju bjudit in till det.
Vill dubbla invandringen
Mona Sahlin står fast vid öppna gränser och i praktiken fri invandring. ”Genom att rädda våra flyktingar så räddar vi våra värderingar,” menar hon. ”Det är vårt agerande mot människor i nöd som definierar vilka vi är i välfärdsstaten Sverige.”
Hon anser att Sverige måste dubblera antalet invandrare. För att klara välfärden!
Det visar att hon ingenting förstått. Sverige KAN INTE rädda alla världens fattiga. Det har inte med ”våra värderingar” att göra. Det GÅR INTE eftersom verkligheten sätter strama gränser för vad som är politiskt möjligt.
Och politik är att prioritera. Skälet till att S sakta rasar ihop som ett murket trähus är att partiet prioriterar alla andra än svenska medborgare. Svenska fattigpensionärer och äldre som behöver hemtjänst eller boende åsidosätts av Mona Sahlin, som hellre skänker bort svenska skattkistan till utländska medborgare.
Hon reflekterar inte över att unga idag blir allt otryggare och utsätts för förnedringsrån. Hon bryr sig, som den feminist hon hävdar att hon är, inte om att kvinnor upplever en allt större otrygghet i sitt eget bostadsområde.
Arvet från Sahlin: hon startade polariseringstrenden
Om man ska göra en tidig historisk analys av Mona Sahlins roll i svensk politik, så är det att hon satte igång den polarisering som skett och fortsätter bli allt värre i Sverige. Influenserna kom från amerikansk extremvänster, men Socialdemokratin hade kunnat förhindra dess utbredning i Sverige på 00-talet på samma sätt som Per Albin motade bort revolutionsromantiken på 1910-talet.
Men när partiledaren Göran Persson ersattes med Mona Sahlin 2007 föll det sista av folkhemstanken bort i Socialdemokratin, för att ersättas med en naiv godhetsutopism som resulterat i sin motsats: en växande hatfylldhet mot meningsmotståndare som man inte ens vill ta i med tång.