Nyligen kunde vi läsa hur Sveriges Radio förbjöd orden ”indian” och ”eskimå” i sina kommentarsfält. De är nämligen ”rasistiska”. Vem som har bestämt det, och när, och med vilket mandat, det framgick inte.
Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Är det möjligt, frågar man sig. Och det är det naturligtvis. Är det vettigt ? Naturligtvis inte.
De senaste åren har språkpoliser av olika slag allt oftare lagt sig i människors ordval, och det på ett sätt som nu utan tvekan blivit ett hot mot en helt legitim yttrandefrihet. Det finns anledning att reflektera över detta, och vi kan ju börja problematiseringen med just orden indian och eskimå.
Indianer
De flesta torde veta att ordet indian – som samlingsnamn på de befolkningsgrupper och samhällen spanska och andra europeiska sjöfarare stötte på i vad som kom att kallas Amerika – beror på tidiga antaganden om att det var Indien man kommit fram till. Ett antagande till stor del grundat i att det var dit man ville komma.
De befolkningar man stötte på hade inget gemensamt namn för sig själva som européerna kunde ta över, så indianer fick det bli. De senaste decennierna har det vänsterliberala etablissemanget i USA:s universitet, media och politik fått för sig att indianer är ett nedsättande ord och att ”Native Americans” eller kanske ”Indigenous Peoples” är att föredra.
Det vänsterliberala etablissemanget i Sverige kopierar som vanligt det amerikanska – en praktisk lösning som befriar en från eget tänkande – och anser nu att indianer är rasistiskt, eurocentriskt, kolonialistiskt, imperialistisk och Gud vet vad.
Problem med alternativ till ”indianer”
Exakt vad som skall användas istället har kanske inte utkristalliserats än, men ”amerikansk urbefolkning” och varianter på det verkar ligga bra till. Låt oss titta på några uppenbara problem med detta:
För det första: Många, kanske de flesta, indianer föredrar faktiskt just ordet indianer. Lakotaindianen och kände aktivisten för indianers rättigheter Russell Means, till exempel, betackade sig för begreppet Native Americans som han ansåg var ett hittepåbegrepp utan rötter och förankring bland de berörda folkgrupperna.
Means tyckte, att även om det inte var så bra att européerna en gång hittade på vad indianerna skulle kallas, så blev det inte bättre av att de försökte bestämma samma sak en gång till. Two wrongs don´t make one right, som det heter. Han har också påpekat att alla officiella dokument och avtal som slår fast indianernas rättigheter använder just begreppet ”indianer” och att det därför vore äventyrligt att överge det.
Russell Means egen organisation, en av de mer radikala, har namnet American Indian Movement. Var och en kan fundera på om Sveriges Radio är bättre än den organisationen på att avgöra om ordet indianer kan användas. Man borde inte behöva fundera länge. Means är förresten intressant på ett annat sätt. Han var ju länge vänsterliberala åsiktsinnehavares gullegris bland förkämpar för indianers rättigheter. Men just därför att han var för indianers rättigheter, så tog han på 1980-talet ställning för Nicaraguas misquitoindianer, mot den sandinistiska vänsterregimen. Russel Means stödde Contras. Sen var han inte poppis längre. Han var ju mer lojal med andra indianer än med vänstern favoritprojekt!
För det andra: Uttrycket Native Americans ses av många som olyckligt då ordet ”Americans” liksom vårt Amerika fått sitt namn från den Florensfödde upptäcktsresanden Amerigo Vespucci som gjorde viktiga upptäcktsresor för Spaniens och Portugals räkning.
Det framstår för många indianer som oklart varför det skulle vara mera korrekt eller respektfullt att benämnas efter en europeisk sjöman än att fortsätta med det etablerade begreppet ”indianer”. Även begreppet Indigenous Peoples är, liksom ”ursprungsbefolkningar”, missvisande då indianerna likt till exempel Australiens aboriginer och Sveriges samer inte är ursprungliga utan invandrade även de, om än för mycket länge sedan.
Därvidlag är det informella kanadensiska begreppet ”First Nations” mer lyckat då det indikerar att dessa var först på plats, utan att fördenskull vara ”ursprungliga”.
För det tredje: Begreppen ”ursprungsbefolkning” eller ”urbefolkning” är suspekta även av ett annat skäl. Idén att vissa befolkningar är ”ursprungliga” är idéhistoriskt kopplad till förment vetenskapligt rasistiska föreställningar om så kallad polygenism. Teorin om polygenism, sedan länge i stort sett övergiven av vetenskaperna, gick ut på att olika ”raser” av människor i olika världsdelar var en manifestation av olika, ursprungligen helt separata, evolutionslinjer ”från apor till människor” och att olika raser kommit så att säga ”olika långt” på evolutionsresan.
Teorin var populär bland ateister som använde den för att attackera kristendomens lära om alla människors gemensamma ursprung och mänsklighetens grundläggande enhet. Men faktum är att ju mer framsteg genetik och annan vetenskap gjort, desto mer rimlig har den praktiska innebörden i den ståndpunkt kristendomen alltid förfäktat framstått.
En kort parentes om Australiens ovannämnda aboriginer kan vara på sin plats. Begreppet aboriginer kommer från latinets ”ab origine” – ”från början, från ursprunget” – och är ett begrepp som framför allt på 1700-talet användes om många olika folkgrupper som europeiska sjöfarare och upptäcktsresande stötte på. Det är alltså ett europeiskt ord. I Australien har bruket av det fortsatt. Antagligen för att de inkluderade folkgrupperna likt indianerna inte haft ett eget gemensamt namn på sig själva. Det kan förresten noteras att i Australien anses det nedsättande att använda ordet ”black ” om aboriginer, till skillnad från vad som anses korrekt i USA…
För det fjärde: Uttrycket Native Americans är olyckligt som ersättning för ”indianer” också därför att Native Americans är en bredare kategori, som ju också inrymmer Nordamerikas eskimåer.
Eskimåer
Ordet ”eskimå” kommer från ett Montagnais-ord som betyder ungefär ”de som bär snöskor”. Det spred sig av något skäl bland européer som samlingsbegrepp för alla folkgrupper som levde av jakt och fiske i landområdena runt Arktis, inklusive Sibirien.
Ordet eskimå kan därför inte utan vidare, som en del förespråkar, bytas ut mot inuiter av det enkla skälet att inte alla eskimåer är inuiter. Situationen är analog till försöken att ersätta zigenare med romer. Även där är problemet att zigenare är en vidare kategori som utöver romer också innefattar Sinti, resandefolk med flera. Därför kan inte ordet zigenare alltid ersättas med romer även om det förstnämnda anses otidsenligt av diverse förståsigpåare. Ett onyanserat bruk av ordet romer tenderar att osynliggöra andra grupper av zigenare.
I Kanada är eskimåerna inuiter och där används därför det begreppet. I Alaska däremot så är en del inuiter men andra tillhör folkgruppen Yupik som skiljer sig en del språkligt och kulturellt från inuiter. Yupik betackar sig för att kallas inuiter, så i Alaska är eskimåer det ord som oftast används om båda grupperna. Vad säger Sveriges Radio om det? Vet de bättre än de som är Yupik vilka som kan eller inte kan kallas eskimåer?
Negrer, svarta eller afro-amerikaner?
Låt oss bredda vår problematisering till användningen av ordet neger. I Sverige anser etablissemanget att ordet är nedsättande och ”otidsenligt”, som är det begrepp man oftast använder när man vill stoppa ett visst språkbruk utan att kunna redogöra för varför.
Det skall vara ”svarta” nu. Eller afro-amerikaner eller afrosvenskar. Varför, frågar man sig. Vi borrar lite i historien.
I standardetymologier över ordet neger eller engelskans ”negro” heter det att ordet kommer från spanskans och portugisiskans ord för svart, som i sin tur kommer från latinets niger också betyder just svart. Att säga att man måste säga svart istället för neger är då ekvivalent med att säga att man måste säga svart istället för svart. Uppenbart nonsens.
Dessvärre är det inte riktigt så enkelt. För när ordet neger började användas om människor från Afrika söder om Sahara så syftade det antagligen inte alls på hudfärg, och absolut inte på ”ras”, utan på att de kom från landområdet runt och längs med floden Niger.
Nigro från Nigerfloden
Niger rinner, lite förenklat, från väster till öster genom Västafrika söder om Sahara och sedan söderut, ut i havet. Floden omtalas redan av den romersk-alexandrinske geografen och astronomen Ptolemaios under andra århundradet efter Kristus. Namnet på floden är inte latin, utan är av berberursprung. Men någon gång i samband med de tidiga europeiska upptäcktsresorna i området, kanske första gången av Leo Africanus på 1500-talet, så kom flodens namn att associeras med latinets ord för svart.
Landet utmed floden kallades Nigritia och Negroland – det framgår av gamla kartor – och människorna från det området kallades negros, alltså negrer. Inte på grund av sin hudfärg, utan på grund av att de kom från landet runt floden Niger.
I gamla påvliga dokument som fördömde slavhandeln i området kan man se att folk från Niger-området kallas Nigritos , Nigritae och liknande medan folken från skogsområdena närmare kusten – precis lika ”svarta” i hudfärg – kallas sylvestris vilket betyder just ”de som bor i skogen”. ( Joel S. Panzer: The Popes and Slavery, Alba House, New York 1996) .
På samma sätt kallades ju människor från de gamla romerska nordafrikanska provinserna i Mauretanien – ett namn som idag finns kvar i statsnamnen Mauretanien och Marocko – för mauri vilket senare dök upp i svenskan som morer eller morianer. Idag pratas det om ”morer” som om det var ett pejorativt ord, men det var det alltså från början inte alls.
Det är först långt senare, hos vetenskapsmän vid universitetet i Göttingen i slutet på 1700-talet, som ordet neger börjar kopplas till idéer om ras, då man börjar tala om ”negroida” folk. Negroid, ursprungligen i betydelsen ”folk som ser ut som folken utmed floden Niger”, fick sedan en alltmer rasbiologisk innebörd.
Nej till ”färgade”
De rasbiologiska teorierna om olika rasers kvaliteter och egenskaper blev en viktig krycka att stödja sig på för det amerikanska slaveriets förespråkare liksom för senare segregationsförespråkare och på det sättet blev ordet ”negro” förknippat med just det sammanhanget. Men det skall uppmärksammas att för alla de tidiga förespråkarna för svartas rättigheter i USA så var ”negro” det ord som man föredrog om sig själva medan man tog kraftigt avstånd från uttrycket ”colored”, då man på goda grunder menade att synen på svarta som ”färgade” utgick från att vit hudfärg var det ”normala”.
Ordet ”colored” var också belastat då det användes i Jim Crow-lagarnas segregationsregler. Ordet ”Negro” – ofta med stor bokstav – föredrogs av till exempel Booker T Washington, W E B Du Bois och Martin Luther King.
Kan det vara så att de förstod dessa frågor bättre än dagens liberala språkpoliser?
Svart – från kristet till muslimskt
Här kan de vara värt att reflektera över de politiska associationerna kring ”Negro” respektive ”Black”. Hur mycket hänger skiftet från det ena ordet till det andra ihop med ett övergivande av Dr. Kings kristet inspirerade icke-våldstrategi till förmån för den vänstermuslimske aktivisten Malcolm X:s mer våldsbenägna och hatfyllda politik inom det vänsterliberala etablissemanget?
Huruvida ordet ”neger” kan användas utan pejorativ innebörd är alltså inte så enkelt som en del vill göra gällande. I den afrikanska staten Liberia till exempel så säger grundlagen att man inte kan bli medborgare om man inte är ”Negro”.
Den afrikanske politikern och kulturpersonligheten Leopold Senghor och den rörelse han tillhörde använde begreppet ”negritude” som samlingsbegrepp för sina politiska och kulturella strävanden. Visste de inte vad de gjorde? USA:s folkräkningsmyndighet US Census Bureau har för dagen ”löst” frågan genom att samla alla som ser sig som ”Black, African-American and Negro” i en kategori.
N-ordet inte det vänsterliberaler tror
Jag tror att den kategoriskt negativa hållningen till ordet neger som slagit rot i det svenska vänsterliberala kommentariatet – och även utanför det – främst hänger ihop med en av de missuppfattningar som vanligen uppstår när man okunnigt kopierar amerikanska diskussioner.
Man har helt enkelt fått för sig att neger är vad som avses när man i USA tala om ”The N-word”. Men n-ordet är inte neger/Negro, utan avser diminutivformen nigger. Att det uttrycket är kränkande är ju uppenbart på rent språkliga grunder. Diminutiver är ofta ägnade åt att förminska, förringa och förlöjliga. Tänk svart – svarting, infödd – inföding och liknande. Formerna är avsedda att vara förringande eller till och med kränkande. Som när man i Södern kallade vuxna svarta män för boy.
Det hela är komplext
Som framgår av det ovanstående så är frågan om olika ord och begrepps lämplighet och tillåtlighet avhängig oerhört komplexa språkliga, historiska och sociala faktorer. Ordet snurrigt gör sig påmint. Vad som är ett rimligt språkbruk kan variera med tid, rum, sammanhang, intention och faktisk språklig betydelse.
Och detta leder till en viktig poäng:
Just de oerhört komplexa sammanhangen kring många av de diskuterade orden och begreppen gör det totalt olämpligt att självutnämnda och ofta okunniga förstårsigpåare försöker bestämma vilka av dessa ord som får eller inte får användas.
Det är synnerligen begripligt när tidigare kanske diskriminerade eller nedtryckta grupper reagerar på ord de finner kränkande. Men det är precis lika begripligt att människor säger nej när mer eller mindre anonyma eliter och informella makthavare försöker bestämma vilka ord som andra människor får använda.
Detta blir extra viktigt att ha i bakhuvudet när det är oklart vem som bestämt vad, och vad de har för mandat att ta ett sådant beslut. Vem avgör vilka ord som är ”otidsenliga”? Och vilken slutsats kan dras av att ett ord är otidsenligt? I Hitlertyskland var antagligen ”allas lika värde” ett synnerligen otidsenligt uttryck.
Det är viktigt att komma ihåg att vi människor tänker med hjälp av ord och begrepp. Att förbjuda ord är att försöka förbjuda tankar. Ingen skall inbilla sig något annat. Ur den synvinkeln kan det vara viktigt att fortsätta använda ord som av somliga anses otidsenliga eller felaktiga, helt enkelt för att bevara tankens frihet. Och leder det till att ett ord åter börjar användas mycket, så är det ju inte längre otidsenligt…
Finns skäl att diskuterade hur ord kom i bruk
Eftersom väldigt många av de diskussioner som förs om vilka ord som kan eller inte kan användas förs mot en bakgrund av idéer om västerländsk dominans, imperialism och kolonialism, så kan det avslutningsvis vara värt att lägga märke till ett par saker:
Den första är att när man försöker byta ut ett ord som nu anses misshagligt så byter man nästan alltid bara till ett annat begrepp ur den västerländska civilisationens och västerländska imperiernas fatabur. Neger ersätts av afro-amerikan, vars första del baseras på Afrika, det romerska imperiets namn på sina provinser söder om medelhavet.
Ordet är alltså europeiskt och ”imperialistiskt”. Ingen afrikan har ursprungligen kallat sig afrikan eller sin hemkontinent för Afrika. Amerika kommer som vi sett från Amerigo Vespucci. Indigenous Peoples kommer från latinets indigena som betyder ungefär infödd eller inhemsk. I Native Americans kommer ordet Native från latinets natio som betyder födsel. Och så vidare.
Det andra är att när man försöker byta till ett ord ur de berörda gruppernas språk och kultur får man ofta ett ord som egentligen bara åsyftar en del av de berörda grupperna, såsom inuiter och romer. Ord som gör att andra grupper osynliggörs. Och då har man bara skapat ett nytt problem.
Att mer inkluderande eller omfattande ord saknades bland de berörda själva, i deras språk, var ju i själva verket anledningen till att de europeiska termerna tog form och användes i första vändan!
And that is all I have to say about that!