Många hävdar att Joe Biden höll sitt bästa tal någonsin i natt, när han accepterade nomineringen på Demokraternas digitala konvent. Men det säger inte så mycket.
KOMMENTAR. Joe Biden blev senator i Washington 1972. I 48 år har han tillhört högsta nivån av etablissemang i USA.
Han försökte bli president 1988 men förlorade inom partiet mot Mikael Dukakis, som förlorade mot republikanen George Bush den äldre. Biden sågs länge som en favorit som samlat in mycket pengar till kampanjen, men det avslöjades att han plagierat tal av Robert Kennedy och brittiske Labourledaren. Han hade då också ändrat sin egen släkthistoria för att passa de kopierade talen.
Detta ledde till anklagelser om att han plagierat också under sina juriststudier på universitetet, något han erkände men menade inte var ”illvilligt” (källa). Det avslöjades också att Biden ljugit om att han tillhörde den övre halvan av studenter gällande betyg, att han tagit tre examina och att han demonstrerat med medborgarrättsrörelsen. Lögnerna blev hans fall.
Biden gjorde nytt försök 2008 och ansågs åter ha goda chanser. Men när han till den ny uppkomlingen Barack Obama sa: ”Jag menar, du är den förste mitteninriktade afro-amerikanen som är vältalig, smart och ren och ser bra ut – jag menar, det är en sagobok, jösses.”
Det blev hans fall den gången. Men Obama valde honom som sin vice. Det var en post som inte innebar mycket jobb, men däremot kunde hans familj inkassera enorma summor i ”arvoden”. Hans son Hunter hamnade i bolagsstyrelsen för ukrainskt energibolag och kvitterade ut motsvarande 300.000 kronor i månaden via bulvanbolag, trots att Hunter inget kan om energi eller europeiska marknaden.
Saknar verklighetsförankring
Nu i natt stod denne lögnaktige skrävlare och talade som om han företräder småfolket. Jag tror inte svenska bedömare förstår hur pinsamt detta framstår i amerikanska väljares ögon.
Han talade om ”fakta före fiktion” och ”rättrådighet före privilegier”, naturligtvis i syfte att det är han själv som står för det goda, men jag menar att många amerikaner ser fiktionen och privilegier mer hos Biden än hos Trump – eller åtminstone att de båda inte skiljer sig åt på dessa punkter.
Biden fortsatte: ”Vi kan välja vägen att bli allt argare, mindre hoppfulla, mer splittrade, en väg in i skuggor och misstänksamhet. Eller så kan vi välja en annan väg och tillsammans ta chansen att läka, reformera och förena.”
Joe Biden och hans parti utmålar valet som en folkomröstning om Donald Trump. Tanken är att väljarna ska underkänna Trump – och därför rösta på vad som helst bara det inte är Trump. Men så fungerar inte väljarna. De kan ha starka invändningar mot Trump och hans plumpa utfall, men de kommer ändå att ställa Trump mot Biden och se vem som är minst dålig.
Är då Demokraterna verkligen alternativet för att ”läka och förena”? Demokraterna som stöder ”black lives matter”-upploppen som ägnar sig åt plundring, våld och vars främsta politiska mål är att avveckla polisen. Och därmed lag och ordning.
Det är ju Donald Trump som står upp för polisen och hårt kritiserar upploppen. Är inte det den kloka vägen framåt?
Demokraterna är på annan planet
Att Biden har mage att tala om ”vi, folket” (we the people) även om han personifierar det politiska etablissemanget med 48 år i Washington säger något om hur lite trovärdig han är.
Jag har fått intryck av att demokratiska partiet i USA befinner sig på en annan planet. Såväl Michelle Obama, Barack Obama, Kamala Harris och Joe Biden målar upp en bild av sig själva och motståndaren som inte stämmer med faktiska förhållanden. Det är en påhittad, ja, fiktiv, image de skapar runt sig själva, som klarar sig dåligt i mötet med väljarnas verklighet.
Det är verklighetsbilden och hur man som väljare tolkar den, som kommer att avgöra valet. Anser man att ”black lives matter” är en konstruktiv och god kampanj, eller är man orolig för den anarki som upploppen resulterar i? Hur man svarar på den frågan, avgör nog i hög grad hur man röstar.
Bara Trump står för polis, lag och ordning
Som jag ser det har Demokraterna givit Trump en present genom att så flagrant vägra ta avstånd ifrån (och därmed moraliskt stödja) plundringarna och våldet i många städer, de flesta styrda av demokratiska borgmästare.
Innan corona var arbetslösheten historiens lägsta för svarta och spansktalande. Ekonomin var på rätt väg genom att Trump använt styrkan i storleken på den amerikanska marknaden för att skapa mer rättvisa handelsvillkor för amerikanska företag.
De sociala problem som finns hade kunnat lyftas på andra sätt än genom att slå sönder städerna och kräva anarki. Demokraterna klarar inte av att göra det, eftersom partiet har drivits långt åt vänster av identitetsaktivister.
Därför skapar man en konfrontation mellan aktivister och vanliga, hederliga amerikaner – av alla etniciteter – som vill jobba, tjäna pengar och leva trygga liv. Så som jag ser det, blir Trump alternativet för den senare, stora tysta majoriteten.