Borgerliga politiker har sedan 1980-talet varit undergivna den nya vänsterideologi som postmodernism utgör. Varför utmanade man den aldrig, inte ens under regeringstiden?
Det är en svidande vidräkning mot svenska kulturetablissemang som litteraturhistorikern Johan Lundberg levererar i färska boken ”När postmodernismen kom till Sverige” (Timbro).
Postmodernismen vill krossa upplysningen
Eller som Susanna Popova summerar i SvD-recension: Från 1980-talet ”dominerades den upphöjda delen av kulturen av binära oppositioner, sakral hedonism och vad de hoppades på var slutet för kapitalism, liberalism, förnuftstänkande och utvecklingsoptimism.”
Vänsterintellektuella ser som värsta fiender sådant som: fakta, vetenskap och förnuft. Man vill reducera allt till maktkamp mellan kön, raser, klasser. Ingenting är beständigt. Allt kan tolkas hur man vill genom aldrig belagda ”teorier” – som genusteori, queerteori, identitetspolitik.
Lundberg beskriver hur Svenska Akademin successivt togs över av dessa ihåliga, känslokalla och fullständigt respektlösa tankar. Men när de nått den totala makten, då rasar allt samman. Våldtäktsdomar, jävsbrott, oförsonlig oenighet och anarki.
Sådan blir postmodernismen när den tillämpas i praktiken. Vilket inte är så konstigt eftersom den har ”kritiken mot det instrumentella förnuftet som central drivkraft” och ”har animositet mot de idéer [som utgjort] basen för västvärldens tour de force”: demokrati, rationalism, humanism, teknik.
Borgerligheten har lagt sig platt för kulturvänstern
I början på detta postmoderna vänsterexperiment fanns ett starkt borgerligt motstånd, personifierat i Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman. Men när de lämnat politiken i mitten av 1980-talet slutade de borgerliga partierna att bekämpa vänsterns idévärld. Istället blev man medlöpare.
Fredrik Reinfeldt nämns en gång i boken, då hans regering ger statliga utredningsuppdrag till dessa postmoderna extremister. Även om Mona Sahlins älsklingsforskare Masoud Kamali inte längre fick dominera, ”kunde kretsen runt Kamali snarast tyckas ha haft en stark medvind under 2010-talet”, skriver Lundberg.
De borgerliga gjorde inget som helst motstånd. Passivt kapitulerade man för vänstern på kulturområdet. Så länge de inte krävde höjda skatter fick de fritt fram att riva ner den västerländska idétraditionen.
Yttrandefriheten nästa offer?
Därför är det väl inte särskilt förvånande att de borgerliga partierna nu kniper käft när Malmö och Ronneby i helgen stod i lågor, när kyrkor attackerades och man skriker judehatiska ramsor på gatorna.
Det enda som borgerliga företrädare förmådde var att fördöma att koranen inte behandlas med den respekt islamisterna kräver. Att försvara yttrandefriheten är tydligen alltför jobbigt.
Man kan fråga sig varför de borgerliga partierna finns. De vågar ju inte stå upp för några värden överhuvudtaget.
Bara konservativa kan försvara liberala värden
Jag tror det hänger ihop som så, att bara konservativa kan försvara västerlandets upplysningstradition, byggd på kristna värden som förvaltar den antika grekiska filosofin med främst Aristoteles. Att respektera, värna och förvalta gamla kloka idéer är konservativt.
Liberaler vill så gärna springa runt och föreslå nya saker, nya idéer. Det är då man göra gemensam sak med den revolutionära vänstern. Man inser inte att man kastar ut barnet med badvattnet.
Endast med konservativ ansats, då man inte känner något behov av att vara för allt nytt, blir man så trygg och stabil att man kan stå emot vänsterns angrepp.
Om inte konservativa får regeringsmakten i Sverige inom de närmsta åren är risken överhängande att Svenska Akademins utveckling bara var en föraning om hela Myndighetssveriges sammanbrott. Alla institutioner där postmodernism får härja ruttnar inifrån.