”Sverige är på väg åt fel håll” – men har hela M insett det?

I sitt sommartal från sitt hem fokuserade moderatledaren Ulf Kristersson på kriminalitet och trygghet. Han är en mycket bättre talare än Stefan Löfven, men frågan är om han har hela sitt parti med sig på en mer konservativ politik?

En vecka efter att M i Göteborg röstade nej till språkkrav i kommunala omsorger, höll partiledaren sitt sommartal där han problematiserade den stora invandringen. Och om behovet av begränsningar. Men vad betyder dessa ord från Kristersson, när inte ens hans egna partivänner tycks omfatta synsättet på lokal nivå?

Moderaterna styr Stockholm med MP, ett parti som vill öka invandringen och förnekar problem med volymer. Hur går det ihop med vad moderatledaren säger i sitt sommartal?

Trovärdigheten saknas

Samma sak gäller om kriminaliteten. Före katastrofen Morgan Johansson (S) som justitieminister hade vi en annan katastrof: moderate justitieministern Beatrice Ask. Under åtta år gjorde hon ingenting märkbart för att vända utvecklingen. Hade insatser gjorts för tio till fjorton år sedan, hade Sverige inte varit lika illa ute.

Det är med den bakgrunden jag lyssnar till Ulf Kristersson när han i sitt sommartal säger:

– Det vi nu upplever nästan dagligen, är ett större hot mot Sverige än vad någon nu aktiv svensk politiker varit med om. Brottsligheten är systemhotande. Det här är inga vanliga småskurkar. De dödar barn och sätter skräck i hela bostadsområden. Gängen är som Sveriges inhemska terrorister. Därför måste de mötas med den fulla kraften i vår demokrati.

Helt sant. Men varför insåg inte Moderaterna detta när man hade regeringsmakten? Då man kunde ha skärpt upp lagar och volymer? Varför avfärdade man då kritiken från exempelvis Sverigedemokraterna om att den växande brottsligheten till stor del berodde på invandring?

Kristersson talar för halva sitt parti

Jag tror partiledningen i Moderaterna, liksom moderaterna i Skåne, numera begriper vad det handlar om. Men stora delar av partiet gör det inte. Signalerna från M-politiker i Stockholm och Göteborg ger inga övertygande svar om att de begriper någonting. De sitter kvar i Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-mentalitet.

Så länge dessa krafter har stort inflytande i partiet kommer Moderaterna aldrig att orka kämpa emot den stenhårda vänsterkritik som kommer om en framtida regering agerar för att genomföra den politik som krävs.

Moderaterna har i årtionden vikit ner sig när det kommer till radikal identitetspolitik. Man har inte haft förmåga, vilja och mod att stanna upp när traditionell och befogad arbetskraftsinvandring och rättmätiga minoritetskrav slog över i vänsterdogmer om fri invandring och queernonsens om normupplösning.

Moderaterna tillhör inte de vänsterliberala. Det framgick i Kristerssons sommartal. Men de vill hellre vara vänner med vänsterliberaler än med konservativa. Däri ligger deras dilemma. Däri ligger deras trovärdighetsproblem.