Statsministern har uppmanats visa ledarskap när så mycket är satt ur spel och osäkerheten om framtiden är större än på länge. Men hans sommartal på söndagen innehöll ingenting om hur svårigheterna ska tacklas.

Om avsikten var att ingjuta hopp misslyckades Stefan Löfven kapitalt. Han försökte skapa en godmodig och trygg stämning, men det faller platt till marken som mediajippo när det inte innehåller någonting av substans.

Han nämnde överhuvudtaget inte vad som ska hände på tre av höstens viktigaste frågorna: coronapandemins effekter på ekonomin, vad som ska hända med den splittrade migrationskommitténs förslag och hur arbetsrätten ska förnyas.

Ledarskap kräver handling

Om Löfven hade tagit sitt ledarskap på allvar hade han pekat ut färdvägar på dessa tunga områden. Det är ju regeringen som kan ta initiativ som får avgörande betydelse. Men Löfven undvek att ge besked och avstod därmed från att visa ledarskap i en tuff tid.

Även Aftonbladets kommentator Lena Melin dömer ut talet som ”uppseendeväckande ointressant”. Och fortsätter: ”Det är en ynkedom att landets statsminister och ledaren för det största partiet inte kan berätta, eller ens antyda, för väljarna vad han anser är det viktigaste som står för dörren.”

Det blir alltmer uppenbart att S-regeringen inte har något annat mål än att sitta kvar på taburetterna så länge det går medan man gör så lite som möjligt. Det är alltid större risk att göra något, än att sitta passiv. Med den strategin hoppas Löfven att hans regering ska sitta kvar i åtminstone två år till.

Januariöverenskommelsen baklåser Sverige

Ett skäl till att statsministern kan vara så passiv är att Sveriges politiska ledning har gått i baklås. Stödpartierna C och L räddar S och MP hur illa allting än sköts. Och när riksdagen väl förmår samla en majoritet emot JÖK-partierna och stoppa förslag, så händer… ingenting. Regeringen sväljer förtreten och nederlaget – och sitter kvar.

Jag undrar om någon regering i svensk historia har drabbats av så många politiska bakslag. Ändå sitter den kvar.

Vad landet behöver är ett nytt politiskt ledarskap som tar itu med de samhällsfrågor som behöver lösas. Kriminaliteten. Invandringen. Coronaviruset. Arbetsrätten. Arbetslösheten. Ekonomin.

Men tills vidare får vi dras med en regering som inte vill se, inte höra och inte tala om landets framtid.