Allt färre vågar vittna eftersom kriminella håller på att ta över makten i Sverige. Politikerna är tafatta och så ideologiskt världsfrånvända att de inte fattar vilken skada de gör – allra minst justitieminister Morgan Johansson (S).
För 30 år sedan var Sverige ett tryggt land. Föräldrar behövde inte oroa sig när barnen lekte ute. Kvinnor kunde gå ut på stan sent på kvällarna utan att känna rädsla för våldtäkt eller kränkningar. Män behövde inte vara rädda att bli rånade och förnedrade på offentliga platser.
Allt det har förändrats. En del ligger i att tiderna förändras. Äldre generationer hade andra världskriget i färskt minne och visste vilken förödelse som konflikter kan leda till. Därför förstod man att hålla kriminellt beteende kort. Snatteri var en allvarlig sak. Reaktionerna blev snabba och omedelbara, inte av rättsväsendet utan av vuxenvärlden runt den unge normbrytaren.
I takt med att medborgarna har högre utbildningsnivå och högre välstånd har vi människor också krävt större individuell frihet. Denna frihet tränger tillbaka den sociala kontrollen. Normerna blir inte lika stränga som förut.
Och från vänster har man aktivt föraktat normer, för att istället tala om hur viktigt det är med ”normkritiska” perspektiv för att bryta ner det man ser som ”skadlig” och ”hämmande” påverkan. Men man har inte insett att normkritiska synsätt slagit över i ren anarki. Vad är (som jag nämnt i tidigare ledare) mer normkritiskt än att skjuta ihjäl en 12-årig flicka som är ute och rastar hunden? Är detta normkritiska beteende bra?
Normkritiker – be om ursäkt!
Här borde de som sedan 1968 kritiserat normerna i samhället ställa sig upp och be om ursäkt för att man drivit normkritiken så långt att det blivit möjligt att skjuta så vilt omkring sig att slumpmässigt förbipasserande dödas. Vad har de som sköt att förlora? Även om de skulle åka fast blir ju påföljden löjligt låg, särskilt om gärningsmännen är under 20 år. Och hela etablissemanget kommer att tycka synd om den stackars mördaren.
Om Sverige fortfarande hade värnat normer och social kontroll för ett civiliserat uppträdande, skulle dessa gärningsmän inte ha behövt utvecklats till avtrubbade ligister. Då hade invandringen inte tillåtits vara större än att de hade smält in i det svenska samhället och barn till invandrare som misskött sig hade blivit åthutade precis på samma sätt som svenska barn.
Om normer inpräntas tidigt kan seder för hur man umgås och uppträder mot andra människor i gemenskapen föras över från generation till generation.
Offersynen förblindar politikers förståelse av våldets effekter
Justitieminister Morgan Johansson (S) är inte ensam skyldig. Utvecklingen har pågått länge, men han är en symbol för hur aningslös den politiska klassen är som inte begriper hur djupt man förstör det svenska samhället genom att tycka synd om mördare och kriminella.
När vittnen tillåts bli trakasserade, det som rubriken (ovan) från Svenska Dagbladet indikerar, ser vi synnerligen konkret hur sammanbrott för en rättsstaten går till. Det är en direkt följd av att politiker och kriminologer tycker synd om våldsverkare.
Eftersom man ser brottslingar som någon sorts gosedjur som man vill klappa på huvudet, kan dessa politiska makthavare inte mentalt förstå hur farligt deras beteende är för samhället i stort. Att enskilda brottsoffer känner sig svikna av rättssamhället är inte det värsta. Riktigt allvarligt är tycka-synd-om-mördare-syndromet därför att det bryter sönder tilliten i samhället hos den breda allmänheten.
Morgan Johansson står för anarki i folkets ögon
När en makthavare – som generaldirektören Dan Eliasson (S), nu på MSB – sitter i TV-soffan och tycker mer synd om mördaren än om den kvinna han haft ihjäl, är det en mycket tydlig signal till svenska folket: Vi i makten skiter fullständigt i er trygghet! Vi står på gärningsmännens sida, det är dom vi vill ge nya chanser. Allmänheten får klara sig bäst den kan.
Jag tror inte att Morgan Johansson har tagit in i sin skalle vilken förödande effekt tycks-synd-om-kriminella har på svenska folkets psyke.
Det han tar som ”gnäll” från brottsoffer och betraktar som pinsamma och primitiva hämndbegär, är egentligen någon mycket, mycket djupare.
Det handlar om tillståndet i vårt samhälle. En stat som inte kan skydda vittnen är en stat i sammanbrott.
Detta intryck förstärks när det rapporteras att poliser behöver eskort till och från polisstationen i Rinkeby. När inte ens polisen kan röra sig fritt, då finns ingen rättsstat.
Normkritiska partier måste bort från makten
Det finns bara ett sätt att vända utvecklingen och få tillbaka en fungerande rättsstat och en fullvärdig västerlänsk civilisation: byt ut makthavarna!
Några enskilda åtgärder (Morgan Johansson tjatar om sitt 34-punkts program) räcker inte. Hela den grundläggande synen på brottslighet måste ändras i grunden. Normkritik och tycka-synd-om-kriminella måste kastas ut och fördömas för dess farliga effekter.
Återupprättande av tillit och trygghet kan bara ske genom en mycket tuff kriminalpolitik som kräver kraftigt utbyggd kriminalvård, kanske genom bygge av nya tukthus i Norrlands inland där kriminella får arbeta av sina skulder i form av utdömda skadestånd till brottsoffer.
Rättsstaten handlar om att skapa rättvisa
Nej, rättskipning handlar inte alls om hämnd. Genom bestraffning uppnås två ändamål: brottslingen sonar sin skuld till dem som drabbats av brottsligheten. Straffet förvandlas då från att vara blott ett straff till att bli botgöring och får då en i moralisk-etisk mening helande effekt för den dömde, som om denne förstår den skada som åsamkats andra bättre kan lägga band på sig själv.
Rättsväsendets uppgift är att återupprätta såväl offer som förövare, och därigenom skipa rättvisa – att ge var och en det som tillkommer honom eller henne. Det är för detta vi har en rättsstat, med rötterna i grekiska antiken och romersk rätt.
Sona sin skuld är något kriminella idag inte behöver göra. Den bärande tanken är att påföljd på anstalt ska ge tid att ”vårdas” – som i ”kriminalvård”. Det är fel utgångspunkt. Kriminalitet är ingen sjukdom. Det är moraliskt förkastliga handlingar. Det finns inget utrymme att skylla ifrån sig på trist uppväxt eller avsaknaden av fritidslokal.
Om Sverige kunde återupprätta filosofin i den två årtusenden gamla västerländska traditionen i rättsskipning skulle vi kunna vända utvecklingen. Då skulle vittnen åter kunna vittna i trygghet, och poliser gå till jobbet utan eskort.