Att hon är en av världens främsta politiker i modern tid bevisas av att hon än i dag har stor påverkan på europeisk politik. Brexit är ett fullföljande av hennes skarpa kritik mot icke-valda byråkraters makt i Bryssel. Det framgår tydligt i mastodontbiografi av Charles Moore.

RECENSION. I höst kommer pocketversionen av den tredje och sista delen av mastodontbiografin över Margaret Thatcher av Charles Moore. Till dess får man hålla tillgodo med den 1,5 kg tunga tegelstenen i knät. Jag har nu i sommar äntligen fått läsa också denna tredje del.

Även om det är den officiella biografin (authorized biography) och Margaret Thatcher gav uppdraget 1997 till den förre chefredaktören för Daily Telegraph Charles Moore, hyllas biografin från alla håll som ett historiskt verk, tillhörande den främsta klassens biografier.

Moore har ägnat 20 år åt att skriva tre band på tillsammans nära 3.000 sidor. Han har intervjuat omkring 1.000 personer som arbetat med henne. Och han har haft tillgång till allt som Margaret Thatcher skrev, även hennes dagböcker. Detta under villkor från henne, om att han inte skulle publicera förrän efter hennes död.

Det var, som mycket annat, ett genidrag av Thatcher. Det gjorde att Moore inte behövde ta hänsyn till henne, utan kunde gör en balanserad biografi som hade full tillgång till även privat material. Också hennes medarbetare kunde tala öppet, eftersom de visste att hon aldrig skulle få veta vad de sagt.

Thatcher har blivit högaktuell igen

I förordet är Charles Moore fascinerad över hur mycket omdömena förändrats om Thatcher under de 20 år som han har skrivit på biografin.

”När jag började skriva [1998] var hon inte på modet i väst. Hennes hårda kamp för marknadsreformer och seger i kalla kriget togs för givna. Istället var det ’både och’-politik med Bill Clinton och Tony Blair som gällde. Det förväntade slutet på historien efter murens fall gjorde allt viktlöst. Hon framstod som alltför seriös, för hårdnackad och bestämd.

Det började ändras efter millennieskiftet. Attackerna 11 september 2001 återskapade ett medvetande om att det finns säkerhetshot, något som är det normala i internationell politik men som varit frånvarande i ett årtionde. Thatchers medvetande om hoten mot den fria världen och hennes aktiva insatser för att motarbeta dem började åter uppfattas som relevanta.

Efter finanskrisen 2008 då banksystemet var nära att kollapsa, blev hennes politiska arv åter kontroversiellt. Vissa skyllde krisen på avregleringar som hjälpt finanskapitalet att förslava världen. Andra pekade på moraliska aspekter som att inte sätta sig i skuld vilket skapade en förnyad diskussion om ekonomisk realism, effektiv statsförvaltning och offentliga finanser i balans, något som varit hennes käpphästar.

På flera sätt har globaliseringen utmanats och man skulle kunna tro att detta skulle skadat Thatchers rykte med tanke på hennes marknadsekonomiska attityd, men i Storbritannien har revolten mot globaliseringen tagit sig uttryck i missnöje med Europeiska unionen. Det har stärkt Thatchers anseende. När hon tvingades avgå beskrevs hennes skepticism mot EU som sentimental och i strid med tidsandan. Idag har hennes perspektiv på Europa vunnit bred acceptans. Det denna bok kommer att visa, är i hur stor utsträckning hon lade grunden för folkomröstningen 2016 och Storbritanniens utträde ur EU”, skriver författaren.

Thatcher avskyddes av etablissemangen

Margaret Thatcher var en tidig utmanare av samhällets styrande etablissemang. Innan hon blev premiärminister 1979 fick hon kämpa hårt för att ta sig fram inom det egna partiet som helt dominerades av män ur överklassen. Och hon var inte bara kvinna, utan kom också ur lägre medelklass. Hennes far drev livsmedelsbutik i en småstad inte mycket större än Sölvesborg: Grantham i landskapet Lincolnshire där inga storstäder finns.

Som premiärminister hånades hon konstant av kultureliten. En författare sa till The Guardian dagarna efter hon dog, ”Det var aldrig nog med att avsky henne, vi gillade att avsky henne”. Ofta använde akademiker hennes låga sociala rang i smädelserna, exempelvis genom att tala om henne som förorts-aktig (suburban-minded). Detta även om hon hade två universitetsexamina, i kemi och juridik. Ett annat vanligt ord om henne från etablissemangens höga elfenbenstorn var ”philistine”, att hon var inskränkt och småaktig.

Många var också de journalister, inte bara de långt till vänster, ”som verkligen hatade henne”, skriver Moore. Journalister ljög ihop citat som skadade henne, även om domstolar utdömde skadestånd och rättelser publicerades. Men då långt efter att skadan var skedd.

Det statliga TV- och radiobolaget BBC ”kunde inte förstå hur väljarna hade satt, som många BBC-anställda såg det, en antiintellektuell, högerextrem förortskvinna i Nr 10 Downing Street.” BBC gjorde inga försök att ”förstå eller reflektera” över förändringen i nationen.

Thatcher var hårdhudad, men hon tog illa vid sig när kollegiet vid Oxford, universitetet där hon utbildat sig till kemist, röstade ner förslag att göra henne till hedersdoktor 1985. Detta kom att ”bekräfta bilden av Oxford som representant för etablissemanget och att Margaret Thatcher är, vilket hon är stolt över, en outsider”, skrev Spectator när avslaget blev känt.

Men denna alltid närvarande konfrontation mellan etablissemanget och en kvinna av folket kom att vara till hennes fördel, konstaterar författaren.

Thatcher styrka: arbetarna röstade på henne

Skälet till att Margaret Thatcher är den ende politiker i Storbritannien som vunnit tre val i rad är att hon hade stöd från traditionellt konservativa väljare, både borgerliga och en stor andel av arbetarväljarna.

Om man ska rikta någon kritik mot denna mastodontbiografi är det att analysen om varför väljarna röstade på henne bara summariskt berörs. Moore ägnar sig åt hennes relationer, debatter, strategier och beslut inom politiken, inte åt att förklara väljarnas beteende.

Men han återger exempel från valrörelserna där Thatcher älskade att agera som en ansvarsfull husmoder. Hon förklarade politikens behov av att spara och hålla igen, precis som mammor i livsmedelsbutiken. Hon förespråkade också reklamkampanjer där hennes jordnära profil framgick, som frågesport där en fråga var: ”Vem av dessa känner bäst till hur det är att göra familjens hushållsinköp: 1. [premiärminister] James Callaghan, X. Din man, 2. Margaret Thatcher.”

I januari 1978 gjorde hon som partiledare i opposition ett uttalande mot ökad invandring. Om de 4 miljoner fler invandrare som prognostiserades för kommande 20 år sa hon, ”Det är förskräckligt många” och att britterna inte vill bli översvämmade (swamped) av personer med en annan kultur. Hon förutspådde att britterna skulle reagera med avståndstagande om det kom för många som kan hota brittiska traditioner som demokrati, lag och ordning.

”Uttalandet utlöste omfattande upprördhet i medierna och bland makthavare, men också stort gillande ute i landet.”

Partivänner försökte få henne att ta tillbaka eller lindra uttalandet, men Thatcher stod på sig. ”Hon såg frågan om immigration som en där politiker måste ta hänsyn till folkets legitima rädsla och där folk har rätt att få veta mer om volymer och politikens åtaganden”, konstaterar Moore.

Väljarna sa aldrig nej till Thatcher

Moore gör den viktiga poängen att Margaret Thatcher inte fälldes genom att hon förlorade väljarnas stöd i val. Det var en intern palatskupp i partiet som fick henne på fall.

Hon hade, menar Moore, bäddat för detta genom att redan under den första partiledartiden ha en mycket lojal – och kompetent – stab som dock var lojal mot henne, inte partiet. Detta förstärktes under hennes senare år som premiärminister, då allt fler parlamentsledamöter och även ministrar uppfattade att hon inte lyssnade på dem.

Ett bevis på detta är att staben fick henne att göra flera utlandsresor där hon träffade andra nationella ledare, istället för att i London försäkra sig om parlamentsledamöternas lojalitet – detta även under den förödande novembermånad 1990 då hon öppet utmanades om partiledarskapet. Moore konstaterar att ingen förde hennes talan i parlamentsgruppen under de veckor då skvaller och konspirationer nådde kokpunkten.

Mellanskiktet i partiet gjorde revolt. Detta mellanskikt som hon ansåg hade allt att tacka henne för. De hade vunnit sina platser tack vare hennes valframgångar.

En av de ministrar som deltog i kuppen, Chris Patten, säger till författaren att han nu inser att det var ett misstag att avsätta henne. Det borde varit väljarna som gjort det i val.

Thatcher ande svävar än över England

Moore konstaterar att Brexit är en följd av Margaret Thatchers ideologiska motstånd mot att flytta makt från brittiska parlamentet till byråkrater i Bryssel. Utan henne hade förmodligen inte Brexit hänt.

Men styrkan hos Margaret Thatcher ligger inte enbart i hennes begåvning, outtömliga energi, starka stridslust och omänskliga arbetskapacitet. Jag tycker Charles Moore missar att se varför väljare som inte brukade rösta konservativt gjorde det när hon var partiledare: Hon var förankrad i den brittiska folksjälen. Det var inte enbart hennes värderingar och perspektiv – de var så majoriteten av britter såg det.

Det gäller alla stora politiker. Även i Sverige. Per Albin Hansson härbärgerade småfolkskonservatismen inom Socialdemokratin och det var därför de blev så starka. När partiet radikaliserades, var det istället bonden Thorbjörn Fälldin som knäckte Socialdemokratins över 40 år långa regeringsinnehavet genom att bättre personifiera och företräda svenska folkets uppfattningar.

De senaste 40 åren har Sverige saknat någon som förmått företräda den breda folkliga opinionen. Därför har ett nytt parti så snabbt vuxit fram och blivit en dominerande kraft i riksdagen.

Stora politiker förstår tidsandan och det som rör sig i folkdjupet. Att adressera det med en genomtänkt politisk strategi är receptet för att bli historisk. Så som Margaret Thatcher.

*

Margaret Thatcher – The Authorized Biography
Vol 1: Not For Turning (1925-1982)
Vol 2: Everything she wants (1982-87)
Vol 3: Herself Alone (1987-2013)

*

Viktiga datum i Margaret Thatchers liv

13 okt 1925: föddes i Grantham
sept 1943: startade kemistudier vid Oxford
våren 1947: examen i kemi
1947-50: arbetade som kemist
13 dec 1951: gifte sig med Denis
14 aug 1953: föder tvillingarna Mark och Carol
feb 1954: examen i juridik och licens som advokat (barrister)
okt 1959: väljs till parlamentsledamot
1970-74: utbildningsminister
11 feb 1975: väljs till partiledare

2 maj 1979: vann valet och blev premiärminister
9 maj 1983: seger i parlamentsvalet
11 maj 1987: tredje seger i parlamentsvalet

28 nov 1990: lämnade Downing Street

8 april 2013: somnar in 87 år gammal