När höger-vänsterskalan sjunker undan för en kulturkamp mellan radikalism och konservatism finns inte längre någon mittenposition. Striden blir digital. Och i denna övergång har liberalerna svikit vår västerländska tradition för att istället underordna sig vänsterns samhällsomstörtande ambitioner.
Sedan demokratin etablerades i västvärlden har det funnits respekt för den politiska inriktning som vunnit störst folkligt väljarstöd. Det skedde ofta genom att en reformistisk vänster och pragmatiska liberaler växlade vid makten, medan konservativa varit på defensiven politiskt.
Men i takt med att liberaler och vänster slutat vara reformistiska, utan istället agerar radikalt och utopiskt, främst i sin strävan att vara bokstavligt gränslös som en följd av globaliseringen, har man tappat väljarstöd – och därför börjat förakta demokrati och folkviljan.
Konservativa strömningarna har stärkts och når allt större uppslutning. Då kallas plötsligt folkligt stöd nedlåtande för ”populism”.
Kulturkamp mellan vänsterradikala och konservativa
När konservativa nu börjar säga ”nej!” till vänstern, där tidigare liberaler sagt ”nja…” för att snart falla till föga, har den kulturella kampen blivit allt mer dominerande i västerlandet.
Det har gått så långt att kolumnister som Damon Linker (tidigare redaktör på vänstermagasinet New Republic) frågar i WEEK om inte USA borde delas upp i två länder, ett för vänsterfolk och ett för konservativa, Could America split up?
Han illustrerar den allt djupare kulturkampen med en bild där en konservativ vit man i pickup och en anarkistisk BLM-aktivist riktar pistoler mot varandra på nära håll.
Fram till i våras trodde Linker att de hatfyllda orden mest var ett resultat av sociala medier där en brutal ”digital” kamp utspelade sig i ord. Men nu sker upplopp, vandalism och poliskårer är på reträtt över hela USA.
”Det är kulturkampen som är motorn i allt, försedd med högoktanigt bränsle från rabulister och aktivister som berikar sig själva, gör karriär och uppnår känslomässig tillfredsställelse genom att underblåsa motsättningar … Vad blir nästa steg? … Tänk om man börjar skjuta. Tänk om miliser till höger och vänster tar över gatorna i det vakuum som uppstår när polisen inte längre får hålla ordning”, skriver han.
Och frågar om svaret är att dela upp USA i två eller fler delar. Men han konstaterar att det inte är så enkelt att vänsterfolk bor i storstäderna utefter kusterna och de konservativa i inlandet.
”Hatar vi varandra? Och om vi gör det, vilka är våra alternativ, politiskt sett? Jag kan inte svara på den frågan. Vad jag vet är att det är hög tid att börja diskutera den”, avslutar Damon Linker.
Liberalerna har begått politiskt självmord
Min reflektion på detta intressanta resonemang är att ”mitten” i politiken har försvunnit. Den reformistiska vänstern har ersatts av en revolutionär vänster, och de liberaler som med marknadsekonomi hindrade vänstern från att genomföra socialism i väst har kapitulerar inför vänstern när det gäller kulturkampen. Därmed har man begått politiskt självmord.
Liberalismen är död som egen politisk kraft. Liberalerna har kompromissat bort sig själva.
Mot de allt aggressivare och våldsammare vänsterkrafterna – som inte respekterar demokrati, fri debatt och yttrandefriheten, utan beundrar rå styrka för att tysta meningsmotståndarna – växer nya och nygamla konservativa partier och rörelser fram. Varför? Jo, medan liberaler går ner på knä och ber om ursäkt för sin existens, står konservativa stolt upp för den västerländska civilisationen, byggd på frihet, demokrati och – inte minst – lag och ordning.
Väljarkåren söker sig till konservativa alternativ för att se till att vänsterns upprorsmakare hålls på plats och inte tillåts vandalisera butiker, misshandla meningsmotståndare och kräva knäböjningar på rasistisk grund.
Idag är det konservativa, inte liberaler, som är yttrandefrihetens förkämpar. Bara konservativa tar strid mot de institutioner som domineras av vänsteraktivister och som använder sin makten för att omintetgöra upplysningens och västerlandets tradition av öppenhet, bejakande av debatt med meningsmotståndare och avståndstagande av bojkotter mot dem som inte håller med vänstern.
Idag är det konservativa, inte liberaler, som är garanter för att marknadsekonomin inte ersätts av klansystem, socialistiska förslag om medborgarlöner och andra vänsterradikala ”fördelningspolitiska” idéer.
Idag är det konservativa, inte liberaler, som är de enda försvararna av äganderättens principer. Nationalstater ägs av dess medborgare. Tillgångarna i statskassan tillhör dessa medborgare och ska inte – så som liberaler gjort i årtionden – delas ut som bidrag till andra länders medborgare. Svenska staten ska verka för svenska medborgare och deras behov i första hand.
Kulturkampen är digital
Det som gör att de tidigare politiska striderna mellan höger-vänster kunde utföras i mer ordnade former, var att man kunde kompromissa. Liberaler gick med på ständigt högre skattetryck, mot att ägandet av företag inte socialiserades. Så länge det handlar om ekonomi och pengar kan uppgörelser träffas i mitten. Kompromisser kan uppnås.
Men kulturkampen handlar om vänsterns anarkistiska förtjusning i känslostyrd irrationalitet, och den står mot konservativ övertygelse om förutsägbarhet genom lag och ordning. Här ställs vänsterns globalistiska drömmar mot konservativ respekt för nationella traditioner. Här står bejakande av familjen och de små gemenskaperna mot radikala mål om ”död åt familjen!”. I dessa kulturbaserade åsiktsskillnader går det inte att enkelt kompromissa. Antingen det ena eller andra. Digitalt. Någon mittenposition mellan 0 och 1 finns inte.
Demokratin är seg och uthållig
Jag hoppas att man i alla västländer orkar hålla emot anarkin och kan genomföra demokratiska val i enlighet med reglerna. Och att de som förlorar val respekterar valutslaget. Det är respekten för rättvisa val som givit västvärlden dess förutsättningar att utvecklas ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt för att skapa det stora välstånd vi har idag.
Om denna respekt bryts ner, blir väst som Mellanöstern – evigt blodiga strider som för samhället mot botten.
Men här känner jag tillförsikt. Den breda folkopinionen kommer inte att acceptera hetsporrar som bryter sönder vårt styrelseskick – som så många i århundraden stridigt och dött för att upprätta.