EU:s ”gröna giv” handlar om att tillfredsställa en radikal opinion. Liknelser med Sovjets och Kinas planekonomiska metoder kanske inte är så långsökta? Det frågar Jessica Stegrud i sin söndagskrönika.

SÖNDAGSKRÖNIKA. ”I år gör vårt land 5,2 miljoner ton stål och efter fem år kan vi göra 10 till 15 miljoner ton, efter ytterligare fem år 20 till 25 miljoner ton, lägg sedan till ytterligare fem år så är vi uppe i 30 till 40 miljoner ton.”

Citatet tillskrivs Kinas diktator Mao Zedong och anses vara upptakten till det så kallade ”stora språnget” i Kina i slutet på 50-talet. När det verklighetsfrånvända ledarskapets orealistiska förväntningar till varje pris skulle uppfyllas på gräsrotsnivå togs direkt vansinniga beslut.

Bruksföremål av metall smältes ned och barn skickades ut att leta spik istället för att gå i skolan. Det hela slutade förstås i katastrof.

De sovjetiska femårsplanerna var faktiskt något bättre än sitt rykte, men även här ledde toppstyrningen till stora påfrestningar för samhället. När ett visst mål skulle uppfyllas blev andra sektorer lidande. Tjänstemän tvingades dessutom att frisera produktionssiffrorna för att deras chefer inte skulle framstå i negativ dager. Men – kanske framför allt – så har planekonomin som fenomen gått till historien som ett monumentalt misslyckande.

Kina, Sovjet – och EU

Man kan förstås inte rakt av jämföra Europeiska Unionen med diktaturer som Kina eller Sovjet, men det finns ett par intressanta beröringspunkter och kanske dessutom en hel del att lära.

Storskaligheten och önskan att genomföra övergripande gemensamma reformer delas. Den centrala styrningen. Liksom benägenheten att driva igenom beslut utan att först redovisa dess följder, för de som berörs – medborgarna. Lägg till att ideologi ibland får trumfa verkligheten och att eventuella kritiker bemöts med samlat motstånd, eller total tystnad.

Det finns flera exempel, men det kanske mest aktuella just nu, är den ”Europeiska gröna given”. Vars mål satts till att göra ”Europa till världens första klimatneutrala kontinent” – noll nettoutsläpp av växthusgaser, till år 2050. Ett mål som dels omfattar fler länder än de som ingår i EU idag och som dels skulle kräva att unionen fick en i det närmsta total kontroll över medlemsländernas ekonomi- och energipolitik, för att kunna genomdrivas. Något som idag strider mot rådande fördrag.

Dock är det uppenbart att många EU-politiker hyser drömmar och ambitioner att kunna tvinga enskilda medlemsländer att foga sig.

Köra över medlemsländerna

Jytte Guteland (S) vill exempelvis inte bara höja de satta klimatmålen ytterligare, hon är också är helt öppen med att hon vill kunna köra över medlemsländernas folkvalda regeringar i jakten på måluppfyllelse. Per Holmgren (MP) har tidigare uttryckt att han vill ”avskaffa alla val” och flirtar fortfarande med tanken på miljödespoti.

Förutom högre mål och mer maktbefogenheter vill han varken se kärnkraft eller naturgas på vägen mot ett koldioxidneutralt samhälle. Ett tydligt exempel där ideologi får trumfa både faktiska resultat och ekonomi. 

Så vad borde skilja oss från diktaturer med ambitiösa mål?

Själv anser jag att en sådan omfattande satsning och omställning för hela samhället som nu är på bordet, just borde föregås av genomgripande konsekvensanalyser och öppen redovisning av dessa gentemot medborgarna.

Gigantiska kostnader för hushållen

Jag har därför förgäves försökt få ”gröna givens” tillskyndare att svara på diverse adekvata frågor. Vilken blir den totala kostnaden? Hur skulle det påverka konkurrenskraft, ekonomi och levnadsstandard?

Och det mest väsentliga av allt, hur mycket skulle jordens medeltemperatur sänkas, mot bakgrund av att EU idag står för ca 9 procent av de globala CO2-utsläppen. Samtidigt som Kina står för närmare 30 procent,  Afrikas befolkningsökning beräknas uppgå till en miljard de kommande årtiondena och den dryga miljarden människor som idag saknar tillgång till el idag endast skulle kunna få det genom billig kolkraft? Inga svar. Bara en beskyllning att inte ta rådande klimatförändringar på allvar.

Frågan är också om CO2-neutralitet år 2050 är en realistisk ambition och vad skulle det kunna kosta i praktiken? Nya Zeelands regering har satt upp samma mål och dessutom bett ekonomer uppskatta kostnaderna. I ett scenario där man inte släpper ut någon koldioxid alls år 2050 beräknas kostnaden vara upp till 17 procent av BNP, med reservation för alla de osäkerheter som är förknippade med den här typen av beräkningar.

Kostnaden kan förstås bli ännu högre om politiker väljer ineffektiva strategier, vilket man definitivt kan befara. Risken är också väldigt stor att man börjar vidta åtgärder som handlar om att manipulera statistiken och i realiteten flytta utsläppen till andra länder.

40 gånger polisbudgeten bara för Sverige

Frågan är om EU:s medborgare skulle acceptera att spendera 17 procent av BNP – för Sveriges del motsvarande 40 polisbudgeter per år – på klimatåtgärder? Skulle man välja försämrad levnadsstandard, ökad energifattigdom och ännu mer makt till EU:s byråkrater? Dessutom mot bakgrund av att effekten på de globala utsläppen riskerar bli marginell, då industrin skulle flytta ut från EU och den totala effekten på världens medeltemperatur därmed skulle bli försumbar.

Det vet vi inte, eftersom konsekvenserna inte belysts tillräckligt och medborgarna inte tillfrågats.

Därför undrar jag ibland, i mitt stilla sinne, om man verkligen vill genomföra detta i praktiken? Eller handlar det om att kortsiktigt vinna val, tillfredsställa en i dagsläget radikal opinion och starka finansintressen som gärna både spenderar skattebetalarnas pengar och sätter de samma i skuld?

Effektiva miljöambitioner

Låt mig påpeka att jag och Sverigedemokraterna – av många skäl – står bakom ambitionen att på sikt minska EU:s beroende av fossila bränslen. Det problematiska uppstår när det blir ett mål som ska överordnas precis allt annat och diskussionen om dess fulla konsekvenser, kostnader, effekter och hur det skall genomföras i praktiken uteblir. Är man seriös borde inte ideologiska övertygelser få överträffa verklighet och fri innovation få ge vika för planliknande styrning.  

…och med detta i beaktande kanske inte liknelserna, på dessa politiska områden, med Sovjet och Kina under Mao är så långsökta längre…

Jessica Stegrud
Europaparlamentariker (SD)