En överraskande nyhet i sommarstiltjen är att artisten Jonas Gardell kräver kulturministerns avgång och en ny minister ”som kan något”.
Det är ovanligt att man från vänsterhåll alls ställer några kompetenskrav – sådana ses ju ofta som rent ut sagt rasistiska, fascistiska och kränkande. Det viktiga brukar vara att det blir en inkvoterad kompis. Vänskapskorruption är inget fult i dessa kretsar, utan något närmast självklart. Genom kvoteringskrav kringgås allt vad erfarenhet, kunnande och kompetens heter, och öppnar därmed upp för beslut om tillsättningar som ”ser bra ut” – könsmässigt, identitetspolitiskt och naturligtvis åsiktsmässigt.
Det är ju säkert så kulturministern är utsedd i den rödgröna regeringen. En miljöpartistisk kvinna med dreadlocks (eftersom hon är MP kan det ju inte handla om kulturell appropriering…).
Men nu är Jonas Gardell inte nöjd.
Hon måste avgå
”Amanda Lind, du måste avgå. Nu. Vi måste få en riktig kulturminister. En som kan något, det allra minsta, om branschen”, skriver han i Expressen.
Varför denna ilska? Jo, han har själv drabbats av hennes politik, naturligtvis. Han ondgör sig över att teatrar inte får hålla föreställningar under coronapandemin. Han har ju själv fått ställa in.
Amanda Lind är en svag företrädare för branschen, menar han. ”Vi kan inte ha en så svag främsta företrädare för oss.”
En minister företräder inte kulturvänsterns bransch
Men vänta lite nu. En minister sitter i en regering som ska företräda hela folket, hela landet. Inte bara kulturvänsterns kändisar.
Gardell avslöjar hur korrumperad hans syn är på politik. Han riktar sig till henne och skriver, ”jag tror inte du kan tillräckligt om kultur för att leda det här arbetet, och du har uppenbart inte kunnat hävda dig i regeringen”.
Han menar alltså att ministrar ska agera som gangsters och kriga till sig största möjliga del av statens skattekista. Så går det till i klankulturer runt om i världen, i de mest korrumperade länderna. Så ska det naturligtvis inte gå till i Sverige.
Moral och demokratiska beslutsprocesser
Politiska beslut om ekonomiska stödinsatser ska ske utifrån den mest grundläggande svenska moralen: likabehandling. En stå-upp-komiker ska inte ha gräddfil till statens kassa.
Visst, i sak lyfter Jonas Gardell regeringsbeslut som är obegripliga och som man inte klarar av att förklara, men ansvaret är hela regeringens.
Det är alltså inte bara Amanda Lind som borde avgå, utan hela regeringen. Men det är inte upp till Gardell att avgöra, utan svenska folket i nästa val.