Invandring omöjliggör ett jämlikare samhälle

Den ett-tusen-sidor långa slutrapporten från Jämlikhetskommissionen försöker ta ett helhetsgrepp, men blundar för att stor invandring fullständigt omöjliggör ett jämlikt samhälle.

Denna utredning, som presenterades i regeringskansliet igår, kommer nog att bli ihågkommen för att den föreslår slopat ROT-avdrag därför att folk använder avdraget för att bygga om fullt funktionsdugliga kök alldeles för ofta. När politiken har synpunkter på hur ofta folk renoverar sina kök visar det på ett tänkande inte så lite präglat av förmynderi.

Det kanske är orättvist, men när utredare ska pressa fram konkreta förslag för att nå ut i media hamnar de ofta där partipolitiker befinner sig: ”Hitt på nåt! Vadå? Va fan som helst!”

En övergripande analytisk studie som denna borde kunna hålla sig borta från stressen att presentera konkreta förslag som lägger ett löjets skimmer över arbetet.

Invandringen ger problem att ”hantera”

Utredningen erkänner att invandringen från ”kulturellt mer avlägsna länder” – byråkratiska för muslimska länder – har skapat problem för såväl statliga myndigheter, regioner och kommuner som fått ”hantera problem som det inte har funnits rutiner eller kapacitet för”.

Ja, de sju partierna som öppnade upp för fri invandring trodde att handhjärtan räckte och att de nyanlända, så fort de satte sin fot på svensk mark, skulle insupa de svenska normerna, sederna och kulturen. Även om det samtidigt hävdades att det inte finns någon svensk kultur.

Eller på utredningens byråkratiska – ”problemens storlek och svårighetsgrad förefaller att ha underskattats”.

Hahahaha.

Invandring urholkar tilliten i samhället

Utredningen blundar inte heller för att hela samhällsgemenskapen hotas av en stor invandring: ”Rätt hanterad kan etnisk mångfald vara en tillgång, men den kan också skärpa konflikterna i ett samhälle och göra det svårare att uppnå den gemensamma identifikation som är en av förutsättningarna för tillit”. Och man pekar på vad det leder till: ”Mätningar i Sverige pekar mot en sjunkande tillitsnivå”.

Så vad göra? I betänkandet föreslås, naturligtvis, att integrationen av migranter på arbetsmarknaden ska ”underlättas”, men lägger till: ”även med optimistiska antaganden om sådana integrationsproblem kommer flyktinginvandringen att medföra betydande offentliga kostnader.”

Betydande kostnader! Men de sju gamla partierna har ju lovat att invandringen skulle vara en vinst för svenska folket. Här konstaterar nu en statlig utredning att det istället handlar om ”betydande” kostnader.

Så vem ska betala? Svar: ”Detta är i realiteten att se som en del av det internationella biståndet.” Alltså ska biståndsbudgeten stå för kalaset. Men förre finansministern Anders Borg skriver i sina memoarer att det gick bra att lägga kostnaderna för invandring på biståndsbudgeten fram till 2010, men att kostnaderna sedan började skena. Det var också då han kom på kollisionskurs med statsminister Fredrik Reinfeldt, som gjorde upp med Miljöpartiet utan att finansdepartementet fick vara med. Från det ögonblicket fick invandringen kosta hur mycket som helst.

Här tycks alltså Jämställdhetskommissionen vara tio år efter verkligheten. Biståndsbudgeten räcker inte på långa vägar för att täcka kostnaderna för flyktinginvandringen.

Bidragsjobb istället för riktiga jobb

Utredningen menar att den ”aktiva arbetsmarknadspolitiken”, som använder verktyg för att skapa ”primärt kraftigt subventionerad sysselsättning under förhållandevis lång tid”, borde ”rikta sig till arbetssökande vars kvalifikationer är låga i relation till arbetsmarknadens krav och där satsningar i det reguljära utbildningssystemet inte bedöms vara kostnadseffektiva.” Här talar man om ”flykting- och anhöriginvandrade vars utbildning är mycket låg och där övriga kvalifikationer inte bedöms kunna matchas mot de lediga arbetena i ekonomin”.

Av ”jämlikhets- och delaktighetargument” vill utredningen alltså pumpa in många miljarder kronor för att det ska se ut som att invandrare arbetar, även om anställningarna är förtäckta bidrag – under lång tid.

Det tar, enligt utredningen, 16 år innan både män och kvinnor som invandrar som flykting eller anhörig till Sverige kommer upp i över 60 procent i sysselsättningsgrad (och då räknas låtsasjobben som riktig jobb). Vilket leder till enorma kostnader för den inrikes födda befolkningen att bära.

Man konstaterar också att ”skillnaden i förvärvsfrekvens mellan inrikes och utrikes födda är hög, cirka 15 procentenheter”, och mycket högre än i andra jämförbara länder. Men istället för att diskutera vad detta kan bero på, bagatelliserar man skillnaden genom att påpeka att inrikes födda i Sverige har högre förvärvsfrekvens än i andra länder. Därför blir gapet stort.

Men ojämlikhet handlar ju just om skillnader. Vänsterpolitiker jämför ju alltid de ”rika” med de ”fattiga”. Men här blir det plötsligt tvärtom – eftersom svenskar är ”rika” på sysselsättning, ger det en godtagbar förklaring till varför gapet i sysselsättning till invandrare är så stort. Underförstått: om inte svenskar jobbade så förbannat, skulle jämlikheten mellan inrikesfödda och utlandsfödda vara större.

Jämlikhet är inget bra mått

Jag tar upp detta exempel för att illustrera hur tänjbar, ”gummibandsaktig” argumentation kring jämlikhet alltid är. Vad jämförs? Hur jämföra? Vad är legitima och rättvisa skillnader?

Utredningen hävdar att invandringen inte ger mer än ”marginella kostnadsförändringar” när det gäller kriminalpolitik. Detta trots att till och med BRÅ har fått medge att det finns en kraftig överrepresentation av våld och kriminalitet i denna grupp. Bara kostnaderna för tolkar i rättssystemet skenar med många miljarder kronor.

Vad jag kan se (reservation för att jag inte läst alla tusen sidorna) förs inga resonemang om att en politik för jämlikhet per automatik innebär försämringar för inrikes födda när en stor grupp utrikesfödda, med mycket sämre möjligheter att bidra till samhället, gör samma anspråk på bostäder, skolor, omsorg, sjukvård och all annan välfärd.

Är det rättvist?! Jag skrev redan på 10-talet att ”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”. Jämlikhetskommittén ställer sig inga sådana moraliska frågor. Svenska folket ska betala. Punkt slut.

Tunt med förslag

Så vad föreslår Jämlikhetskommissionen? Naturligtvis nya utredningar och nya kartläggningar! Dessutom mer pengar till skolan för ”stöd till elever med särskilda behov”, till bostadsbyggande ”för låginkomsthushåll”.

Knappast några nya tankar eller idéer.

Men hur ska dessa vällovliga satsningar betalas, om svenska folket ska försörja allt fler från avlägsna kulturer?

Jämlikhet kräver också rättvisa

Det som är jämlikhet för Socialdemokratin och vänsterkrafterna idag är inte att jämna ut skillnader mellan rika och fattiga svenskar, utan att jämna ut skillnader genom att ta från arbetande svenskar och ge till bidragsberoende invandrare. Och även om man skinnar löntagarkollektivet på än mer genom höjda skatter, kommer knappast jämlikhet att uppstå. Snarare ökade motsättningar om vem som ska få tillgång till skattemedlen.

Och jag vill poängtera att jämlikhet aldrig kan uppnås enbart genom att beskatta de som arbetar. Jämlikhet är en värdering som kräver att åtgärderna för att nå dit också upplevs som rättvisa – av alla parter.

Utredningen nämner faktiskt att migranter har ”skyldighet att skaffa sig sådana färdigheter så att man kan få ett arbete på svensk arbetsmarknad”. Men om man struntar i den skyldigheten? Och vi får en regering som vågar dra in bidrag och förmåner för dem som inte fullgör skyldigheterna? Då ökar ojämlikheten, men rättvisan består.

Det är alltså möjligt att uppnå ett rättvist samhälle, vid en mängd invandring som samhället klarar av att assimilera, men aldrig någonsin ett jämlikt samhälle med stor invandring från kulturellt avlägsna regioner.

Denna helt centrala moralfilosofiska avvägning bryr sig utredningen inte om. Det är jämlikhet som är det viktiga. Då får rättvisan ge vika.

Vi är – tack och lov – allt fler som inte går med på det.