Hur tänker kvinnor om våld? Varför vill man inte straffa de skyldiga?

De som drabbas hårdast av ökat våldsnivå i samhället är kvinnor. Allt fler kvinnor är otrygga när de går ut i sitt egen bostadsområde. Men kvinnor vill inte ha hårdare straff för våldsbrott. Hur går det ihop?

Måste säga att jag är förbryllad över gårdagens Sifo som visar att en majoritet av kvinnorna i Sverige hellre vill ha ”sociala insatser” mot gängvåld än fler poliser och hårdare straff (se artikel).

En majoritet på 54 procent!

Jag fattar det inte.

Visserligen är det kvinnor som röstar på S, V, MP, C och L – något som förklarar varför dessa partier också tycker ”sociala insatser” är viktigare än fler poliser och hårdare straff för gängvåld.

Våldet kryper närmare

Men ändå. Våldet kryper ju allt närmare oss alla. Senast den 12-åriga flicka som sköts ihjäl häromveckan när hon rastade hunden. Och ingen har väl glömt den mamma som sköts ihjäl med sin bebis i famnen förra året?

Mycket talar för att mördarna aldrig kommer att ställas till svars, eftersom Sverige prioriterar ner lag och ordning för att istället tvinga polisen att ge saft och bulle till gängen. Det som är ”sociala insatser”.

Och det har ju inte hjälpt, eller hur? Kriminaliteten exploderar i Sverige och tar över allt mer. Vi kan också i USA se hur anarki breder ut sig i vänsterliberala städer som Los Angeles, när allt handlar om ”sociala insatser” medan polisen skambeläggs (kändisarna flyr Hollywood).

Vad är det som majoriteten av kvinnor inte håller med om?

Olika tidsperspektiv

Kloka röster jag talat med gårdagen menar att vänsterliberala kvinnor kan ha ett annat perspektiv. Medan män svarar på frågan vad de vill se nu omedelbart, kan kvinnor tänka vad som vore bäst om vi fick börja om, eller utgå från en startpunkten då mördarna var små barn. När det gäller 10-åringar som börjar komma på glid, då är tidiga insatser viktiga. Då handlar det naturligtvis om ”sociala insatser”, eftersom de ännu inte hunnit begå mord, våldtäkter, rån och annan våldskriminalitet.

Men det finns ändå flera invändningar att göra mot resonemanget. För det första satsas ju redan enorma resurser på unga i utsatta förorter. Varför har inte föräldrar, skola och socialtjänst med alla de ”sociala insatser” som redan sätts in, kunnat hindra våldsbrotten? Om något är bevisat, så är det väl att ”sociala insatser” är fullständigt otillräckliga. De funkar ju inte! Det kan ju till och med vara så att ”sociala insatser” driver på kriminaliteten (Fritidsgårdar ökar risken att bli kriminell).

En andra invändning är att ”sociala insatser” hade kunnat fungerat om först funnit inslag av tvång, disciplin och bestraffning/belöning – men sådant motsätter sig ju vänsterliberaler när det gäller unga.

Så vilken sorts ”sociala insatser” är det denna majoritet av kvinnor vill se, som inte redan har tillämpats och som inte heller får innehålla hårdare tag?

Hård-mjuk strategi

Själv tror jag på att samhället – alltså både föräldrar och andra vuxna i exempelvis föreningslivet, liksom skola och socialtjänst – måste erkänna att det ideologiska motståndet mot disciplin, som funnits i Sverige sedan Ingmar Bergmans film ”Hets” från 1944, varit fundamentalt fel. Disciplin och auktoritet handlar inte om att vara ”ond”, utan om att uppnå en pedagogisk balans mellan belöning och bestraffning.

Det är ingen enkel sak att upprätthålla denna balans mellan mjukt och hårt. Men det är så unga genom århundraden har fostras till att förstå att man har mer att tjäna på att uppföra sig och göra rätt för sig, än att strunta i alla regler och bli kriminell.

Utan den hårda sidan, med bestraffningar som konsekvens för regelbrott, fungerar helt enkelt inte den mjuka sidan.

Här måste kriminalpolitiska diskussionen breddas och handla mer om hur balansen mellan dessa båda aspekter ska ordnas, så att också vänsterliberala kvinnor kan ta in att också hårda åtgärder krävs när de mjuka misslyckats.