När kandidaten som ny L-ledare i Göteborg intervjuas låter det som repris på valrörelsen 2018. Man har inget lärt, inget förstått. Man måste välja mellan SD eller vänsterstyre för att nå majoritet.
Den tidigare riksdagskvinnan Eva Flyborg (L) ställer upp som kandidat att leda Liberalerna i Göteborg och därmed bli skolkommunalråd. Flyborg har alltid varit en frisk fläkt som gärna debatterar. Men just för att hon är öppenhjärtig i intervju i GT, blir hon också ett skolexempel på hur mentalt låsta borgerliga politiker är vid gamla, överspelade maktförhållanden.
De har inte tagit in att det politiska landskapet har förändrats för alltid. De fyra borgerliga partierna kommer aldrig att kunna bilda regering på egen hand. Men likt så många andra förtränger Eva Flyborg verkligheten.
Trovärdigheten är borta
På frågan om vem hon vill ha som statsminister svarar hon: ”Ulf Kristersson”.
Jag skrattar till.
Jösses, vad 2018 det låter. Då sa ju L till sina väljare att deras statsministerkandidat var Ulf Kristersson. Många, många gånger. Efter valet tryckte de ändå allesammans på nej-knappen i riksdagens kammare när talmannen föreslagit Ulf Kristersson som statsminister.
Hur dumma i huvudet tror L att väljarna är? Att de ska gå på samma lögn en gång till i valet 2022?
Ja, uppenbarligen vill Eva Flyborg gå till val ”i en konstellation där man tydligt säger att dessa vill vi samarbeta med” och för hennes del är det alliansen.
Men dessa fyra partier kommer ju inte att få majoritet i riksdagen! Om dom nu ens kan enas om någonting politiskt.
Liberalerna måste tala om vad partiet gör om valresultatet blir ungefär som nu, med tre block varav inget har majoritet. GT skriver att Eva Flyborg är tydlig. Det är hon ju inte alls. Att säga ”alliansen” är inget svar. Det betyder ingenting.
L röstar med V och MP före SD
GT skriver också att i Göteborg lever alliansstyret. Jasså? Är det alltså allianspolitik att tillsammans med V och MP rösta ner SD-motion om att införa språkkrav i äldreomsorgen? Så som man gjorde häromveckan.
Vad är då alliansen? Uppenbarligen ett alternativ mer vänsterradikalt än Socialdemokraterna – som i Göteborg röstade för språkkrav tillsammans med SD.
Är allianspartierna överens med V och MP om att identitetspolitik är överordnat allt annat? Ska äldre och sjuka svenskar inte kunna kräva att man kan tala svenska med omsorgspersonalen i Sverige, eftersom nyanländas behov av jobb går före kvalitets- och servicenivån för de äldre som betalat skatt i hela sitt liv?
Partier ”måste” samarbeta – om de vill ha makt
Flyborg tar upp Landskronamodellen, där L, M och MP leder kommunstyret med stöd av SD i fullmäktige. Men jag tycker hon helt missar betydelsen av det samarbetet.
– Man ska bemöta SD som vilket annat folkvalt parti som helst, med en respekt för väljarnas röster. Men det betyder inte att man måste samarbeta med dem. Inget parti måste samarbeta med något annat parti, säger Flyborg.
Helt fel – om man nu vill ha makt. Visst, den som sätter sig längst bak i salen och struntar i att få inflytande ”måste” inte samarbete med något parti. Men vill man däremot ha makt – och det är ju makt man söker genom att ställa upp i val – då ”måste” man samarbeta med andra partier.
Det är ju det hennes partikollega i Landskrona, den färgstarke kommunstyrelseordföranden Torkild Strandberg, har förstått. Hans kommunstyre får stöd i nio förslag av tio från Sverigedemokraterna, enligt Fokus.
SD:s kommunalråd i Landskrona, Stefan Olsson, upplever att hans parti har fått en unik möjlighet att påverka politiken. Åtta till tio budgetförslag från SD blir kommunpolitik varje år säger han till Fokus.
Samarbetet har kritiserats av både L och MP utanför kommunen eftersom det är mer omfattande än vad det kan se ut att vara på pappret. Anklagelsen är att det i praktiken handlar om en majoritet med L, M, MP och SD.
Torkild Strandberg förstår att vill man ha inflytande och makt, ja då ”måste” man samarbeta med partier så att man når majoritet. Han kräver som motprestation att SD är med och tar ansvar för besluten.
Dags för M, KD och L att välja
Detta val av samarbetspartners ”måste” M, KD och L göra inför nästa riksdagsval. Antingen gör man som L och C gjort i januariöverenskommelse – underkastar sig Socialdemokratisk överhöghet. Eller så samarbetar man med Sverigedemokraterna.
Man ”måste” välja!
Det är för mig obegripligt att denna absoluta realitet inte trängt in i skallarna på dessa partiers företrädare. Intervjun med Eva Flyborg visar att politikerna fortfarande drömmer om en annan verklighet än den man har för handen.
Flyborg har naturligtvis rätt i att man inte behöver vara rädd för andras idéer. Men hon avvisar ett aktivt budgetsamarbete med SD i Göteborg.
Istället vill hon samarbeta med kommunpartiet Demokraterna, som till stora delar är en utbrytning ur Moderaterna (de som protesterat mot att politikerna gick tvärt emot folkomröstningen om biltullar). Problemet är bara att alliansen+D inte ger någon majoritet, endast 47 procent av mandaten i fullmäktige. Även med ett sådant samarbete ”måste” Flyborg ha med ett parti till. Förmodligen MP.
Då har de borgerliga valt vänsterliberal identitetspolitiken i Fredrik Reinfeldts anda före en ansvarsfull invandringspolitik.
Och det är ju här grundproblemet för såväl L som M och KD ligger. De vill inte associeras med vänsterliberal radikalism, men i maktpolitiska avgöranden väljer de ändå hellre vänster än Sverigedemokraterna.
Ett sådant val har de naturligtvis all rätt att göra – men än större rätt har väljarna att få reda på detta före valdagen.