Sveriges Television har gjort en dokumentär i två delar om journalisten Jan Guillou. Det blir en halvdan granskning där hans bästa vänner är de mest kritiska som får komma till tals.
RECENSION. Jo, jag tycker Guillou gjort tillräckligt stort avtryck i svenskt samhällsliv för att SVT ska göra en dokumentär om honom. Men han får lika mycket tid som dokumentärerna om statsministrarna Tage Erlander och Thorbjörn Fälldin – två entimmesavsnitt. Det är knappast rimligt, men då är felet snarare att de folkvalda statsministrarna fått så lite tid.
Men dokumentären ”Den överlägsne journalisten”, där jag tolkar överlägsne som synonymt med arrogante, tar inte upp det mest intressanta. Visserligen nämns att Guillou hade samröre med Sovjetunionens fruktade säkerhetstjänst KGB, men inte det värsta Guillou gjort i ”spionbranschen”.
Snabbt fladdrar detta uppslag i FiB-Kulturfront förbi i SVT. Guillou och Peter Bratt avslöjade IB och därmed också marindykaren och underrättelseagenten Gunnar Ekberg, som dock jobbade mest för militära underrättelsetjänsten.
Golade ner svensk agent som svävade i livsfara
Ekberg hade infiltrerat palestinska terrornätverket PFLP och var nere i Mellanöstern för att lära dem om undervattensdetonationer. Uppdraget var att samla information utan att ge dem de kunskaper de ville ha.
Detta farliga uppdrag avbröts i all hast när man förstod att Jan Guillou hade golat för palestinierna om att Ekberg var agent. Hade Ekberg rest ner igen hade han förmodligen avrättats. Han berättar om detta i självbiografiska ”De ska ju ändå dö” (Lind & Co).
Guillou begick här rent landsförräderi som dessutom satte en svensk agent i omedelbar livsfara. Om detta borde naturligtvis Guillou fått frågor i SVT-dokumentären. Särskilt som Guillou senare använder Gunnar Ekberg som förebild för sin romanfigur Hamilton, som Guillou tjänar stora pengar på.
Falsk och småsint mot sina vänner
Istället ägnar sig SVT mest åt att grotta i varför Guillou förlorar sina närmsta vänner, Leif GW Persson och Staffan Heimerson. Dessa herrar är ju färgstarka och tacksamma att ha med i en dokumentär, och Guillous förklaringar bekräftar ett mönster av falskhet. Något som gick värst ut över Peter Bratt, som avslöjade Geijeraffären (justitieministern som betalade prostituerades hyror). Men Guillous förlorade vänskap med kollegor har inget som helst allmänintresse.
En person som privat har mindre smickrande drag kan ändå vara en skicklig yrkesman.
Det är bara synd att han inte vuxit ifrån de vänsterradikala åsikterna från ungdomen. Hade han gjort det hade han kunnat bli än viktigare i svenskt samhällsliv. Numera skriver han mest lögnaktiga krönikor i Aftonbladet.