Varför inte resa fler nya statyer?

Att riva statyer har blivit lika populärt som det är historielöst. Flera dråpliga exempel kan noteras. Och varför inte diskutera vilka nya statyer sm borde resas över betydelsefulla personer i historien?

I USA och Storbritannien har flera statyer förstörts i pöbelfasoner. I Sverige har statyer av bland annat den världsledande botanikern Carl von Linné vandaliserats som en följd av kampanjen ”black lives matter”. Här ger idéhistorikern Lars F Eklund perspektiv på varför vi har statyer och hur de borde hanteras.

Ibland måste statyer flyttas

Ibland måste statyerna ned. När statyerna av Lenin och Stalin föll som furor  i de länder som befriade sig från kommunismen 1989-91  så var vi många som jublade inombords. Ja, ”utombords” också i många fall. Och få människor torde förundra sig över frånvaron av statyer av Adolf Hitler i dagens Tyskland.

Detta sagt som en påminnelse, i dessa tider, om att allt nedtagande av statyer inte är av ondo. Ibland är det välmotiverat och nödvändigt. Stundtals är det kanske en omlokalisering som är det rimliga. Sydstats-generalers statyer skulle ha en bra plats på konfedererade krigskyrkogårdar, mitt ibland soldaterna de förde befäl över, snarare än framför demokratiska institutioner som knappast skulle existerat i nuvarande form om Söderns vapen segrat.

Det kan i sammanhanget vara värt att komma ihåg, att Robert E. Lee själv före sin död sade att han inte ville att några statyer av honom restes, då han trodde det skulle hindra nationens läkning efter inbördeskriget. Klok man.  Var statyer av rena slavhandlare skulle kunna stå annat än på museum är inte lätt att förstå.  Så, som sagt, ibland måste statyer eller deras placering omprövas. Det är denna texts första poäng.

Inte sudda ut historien

I ett civiliserat samhälle suddar man inte i historien. I det romerska imperiet fanns en sed som långt senare kommit att kallas damnatio memoriae. Ungefär ”fördömande av minnet”.

Själva uttrycket användes inte av romarna dåförtiden, men företeelsen var i högsta grad en realitet. När en förhatlig och tyrannisk kejsare eller annan offentlig person störtats så eliminerades vederbörandes identitet i det offentliga rummet. Ansikten på statyer höggs bort, namn på mynt filades ner och så vidare.

Det finns en paradoxal men viktig aspekt i detta. För att själva poängen med fördömelsen skulle få avsedd effekt inom populus romanus föreställningsvärld, så var det ju nödvändigt att glömskan inte blev total.

Effekten av fördömandet förutsätter ett visst minne av det som fördömts. Så fortsatte mynt med tyrannens namn bortfilat att cirkulera, och alla mindes vem det var och varför hans minne hade fördömts.

Man slog vakt om den historiska lärdomen. Eller läxan, om man så vill. Avsikten var inte att införa ett historielöst år noll. Beslutet handlade om att historien gick vidare, inte att den suddades ut. Det är den andra poängen i denna text. Man suddar inte i historien.

Besluten tillhör inte gatans parlament

Beslut om damnatio memoriae togs i det gamla Rom av senaten och/eller den nye kejsaren. Ehuru besluten naturligvis kunde präglas av politisk manipulation och opportunism, så var man icke desto mindre klar över, att det inte var en uppgift för entusiastiska pöbelhopar att efter eget skön dra omkull offentliga monument.

Gatans parlament, förresten. Ett parlament är en plats där man överväger och samtalar. Och det är ju just det slöddret inte gör!

Beslut om monument i det offentliga rummet, och deras verkställande, är en uppgift för de lagligen utpekade myndigheterna, och inga andra. Ett skeende som i vår tid naturligtvis skall vila på den gängse demokratiska processen, vari olika perspektiv kan bli hörda och rena missuppfattningar klaras ut. Vandaler skall inte råda över våra gemensamma minnen. Det är den tredje poängen i denna text.

Statyer är erkännande av enskilda personers betydelse

Resandet av statyer över personer grundar sig på en fundamental insikt: Enskilda personers agerande kan ha en enorm betydelse för ett samhälles, en civilisations, utveckling. Enskilda personer kan ha motsvarande betydelse för ett samhälles korruption, nedgång och förstörelse.

Det handlar om hur vi brukar vår fria vilja, om moralisk karaktär och om ansvarstagande. När en staty reses är det naturligtvis för att hedra vederbörande. När en staty flyttas eller plockas ned är det för att vederbörande gjort saker som vid eftertanke utesluter fortsatt hedrande, eller i alla fall samma grad av hedrande. Det är det rimliga skälet för att ta ned eller flytta en staty.

Hursomhelst: Statyer fungerar som en påminnelse om och ett erkännande av enskilda personers agerandes betydelse för samhälle och historia. Det är den fjärde poängen i denna text.  

Statyer blir historiska artefakter

Med tiden förvandlas statyer från hyllningar till historiska artefakter.

Det faktum att man inte sprängt Abu Simbels monumentalstatyer av farao Ramses II i luften innebär inte nödvändigtvis att man idag ser honom som en hedersknyffel.

Detta enda exempel får illustrera ett viktigt förhållande: Ju längre tiden går, desto mer antar statyer karaktären av rena historiska dokument och/eller konstverk, snarare än att vara uttryck för allmänt godkännande och hedrande. OK–exemplet med Abu Simbel var kanske inte perfekt, då Ramses II reste dem för att ära sig själv. Men Ni förstår min poäng.

När en staty reses långt efter att personen ifråga gått ur tiden får vi ett historiedokument i två dimensioner, dels relaterande till personen och den tid vederbörande levde i, dels relaterande till den tid då statyn restes. Vilket kan vara nog så intressant.

Ju längre tiden går, desto mer blir statyn en historiskt viktig artefakt, snarare än ett uttryck för aktuella värderingar. Ett erkännande av en persons – och statys – stora historiska betydelse innebär inte nödvändigtvis ett gillande. Eller ogillande.

Ofta är ju arvet en blandad och komplex historia, såsom i fallet Cecil Rhodes. Det blir lätt absurt när studenter vid ett college en gång finansierat av Rhodes vill att statyn av Rhodes där plockas ned, samtidigt som de finansierar sina egna studier med Rhodes-stipendier!

På Oriel college tog man åtminstone det kloka beslutet att starta ett nytt forskningsprogram om just Cecil Rhodes. Den historiska betydelsen är ofta skäl nog att inte riva och förstöra. Det är den femte poängen i denna text.

Pinsam historielöshet

Historielöshet och allmän okunnighet är ingen bra grund för att inta förhållningssätt till statyer och andra monument. Låt mig ta tre exempel.

Jungfrun av Orleáns
Häromåret vandaliserades en ryttarstaty av det franska 1400-talshelgonet St. Jeanne D´Arc  i New Orleans. Statyn av ”jungfrun från Orleans” var en gåva från Frankrike till det nya Orleans och restes 1972. Idioterna som vandaliserade statyn trodde att den föreställde en sydstatsgeneral.

Junipero Serra
Häromveckan vältes och vandaliserades en staty av den franciskanske missionären St. Junipero Serra i Kalifornien. Ganska okänd i Sverige, gissar jag. Under 1700-talets senare del anlade han flera missioner från söder till norr, från San Diego till San Francisco, och så skapades den väg som med syftning på den spanske kungen kom att kallas Camino Real.

Namnen på missionerna och orterna som grundades kring dem har för oss än idag bekanta namn: Santa Monica, San Juan Capistrano, Santa Clara, San Bernadino, San José och så vidare.

Kring missionerna byggde missionärerna, tillsammans med de lokala indianer som ville ta emot dopet, upp blomstrande samhällen med nya jordbrukstekniker, växter och djurarter. Här lades grunden till vinodlingen i Kalifornien. Problem fanns förvisso, främst relaterade till sjukdomar mot vilka indianerna saknade immunitet. Men det var där och då som det vi idag känner som Kalifornien grundades.

När de liberala revolutionära krafterna grep makten och bröt med Spanien ”befriades” missionerna från Kyrkan, det vill säga de konfiskerades, styckades upp och marken auktionerades bort till liberala eller protestantiska ranchägare.  Missionärerna drevs bort. Indianerna lämnades vind för våg. Är det kanske det som de kalifornier som välte St Juniperos staty ville hylla? Eller så visste de helt enkelt inte vad de gjorde.

Miguel de Cervantes
Att de inte visste vad de gjorde känns också som en rätt trygg bedömning när det gäller stollarna som vandaliserade en staty av Miguel de Cervantes, författaren till Don Quixote och skaparen av den europeiska romanen. Möjligen kände sig några provocerade av att han som soldat deltog i den stora segern över muslimerna i sjöslaget vid Lepanto. Men det visste de nog inte. De svartas slaveri i  den amerikanska Södern hade han naturligtvis inget att göra med. Däremot hade han själv varit slav i Nordafrika några år, tillfångatagen av muslimska pirater! 

Självvald okunskap är ingen dygd

Det kan vara värt att fundera lite över de tre ovannämnda exemplen på vandaliserade statyer. Ingen av dem avbildade slavhandlare eller slavägare. Ingen av dem var överhuvudtaget inblandade i slaveriet i den amerikanska Södern. Ingen av dem tillhörde det skikt av white anglo-saxon protestants som dominerade USA på slaveriets tid.

Två tillhörde den spanska språk- och kulturkretsen, en den franska,  och alla utgör en påminnelse om att USA har fler rötter än de från puritanerna på Mayflower, rötter som idag bärs av Hispanics , Latinos och Cajuns. Ändå vandaliserades statyerna. Av okunnighet?

Riktigt så enkelt är det nog inte. Varför inte? Jo – det rörde sig ju om personer om vilka man lokalt inte kan ha varit okunnig om man inte aktivt undvikit att skaffa sig kunskap. I det nya Orleans med dess kvarlevande franska och katolska prägel så är det svårt att helt missa vem jungfrun av Orleans var. Att vara kalifornier och inte veta vem Kaliforniens reelle grundare var kräver en hel del väjande inför lättillgänglig kunskap. Lite som att vara svensk utan att veta vem Gustav Vasa var. Möjligt, men inte enkelt.

Låt oss betänka, att okunskap som är självvald är inte en förmildrande omständighet, utan en försvårande. Så varför då välja att vada i ignorans?  Svaret ligger i den ideologi man anammat eller pådyvlats.

Totalitärt tankegods gör allt svartvitt

Ideologins betydelse för galenskaperna visas tydligt  genom en titt på ytterligare tre statyer som vandaliserats av BLM-aktivister den senaste tiden.

President Ulysses S Grant var en av Unionens främsta generaler under inbördeskriget. Som president drev han igenom 15:e tillägget till konstitutionen, som garanterar svartas rösträtt. Det var han som startade federala Department of Justice och gav det uppdraget att leda kampen mot Ku Klux Klan. 

Hans-Christian Heg var norsk-amerikan och var före inbördeskriget aktiv i en rörelse som bekämpade väpnade gäng från Södern som försökte fånga in förrymda slavar. Under kriget ledde han ett frivilligregemente från Wisconsin med norsk- , dansk- och svenskättade soldater. Hans stupade i slaget vid Chickamagua 1863. 

Överste Robert Gould Shaw var befälhavare för 54th Massachusetts volunteer infantry. Ett regemente med frivilliga svarta soldater och underofficerare som Shaw rekryterade tillsammans med den svarte medborgarrättsledaren Frederick Douglass. Shaw stod upp för sina män, och drev mot stort motstånd igenom att de skulle ha lika lön som vita soldater. Han stupade i spetsen för sitt regemente vid stormningen av Fort Wagner. Det vandaliserade monumentet över honom i Boston finansierades av svarta veteraner från hans regemente.

De tre männen det handlar om dedikerade stora delar av sina liv till kamp för svartas lika rättigheter. Två av dem gav sina liv. Martin Luther King sade, att människor skall bedömas efter sin moraliska karaktär, inte hudfärg eller religion.

Vilket förvridet perspektiv kan då motivera BLM-aktivister att förstöra dessa monument ? Jo, att de var vita. Och de var i ledande ställning. Då spelar tydligen inget annat, t ex deras faktiska agerande som personer, någon roll alls. De reduceras till symboler för en hopfantiserad maktsituation vari enskilda personer, deras liv och handlingar är likgiltiga.

De är därför helt i linje med t ex gamla marxistiska klassföreställningar, en hel del genusnonsens eller för den delen nazistiska rasteorier. Den där typen av rasteorier som skulle se Grant, Heg och Shaw som ”rasförrädare”.  Det är totalitära och ociviliserade idéer, och de skall behandlas som sådana.

Begrunda aktivisternas rent destruktiva attityd. De reser ju inga statyer, över t ex Harriet Tubman eller ovannämnda Frederick Douglass. Deras totalitära attityd manifesteras i deras vägran att erkänna enskilda personers historiska betydelse, till och med när de, som i nämnda fall, verkat för förtrycktas rättigheter.

Överste Shaw reduceras till en vit som förde befäl över svarta och därmed till blott en manifestation av hittepåbegreppet ”strukturell rasism”.

Det offentliga rummets avgörande betydelse

Det gäller att stå upp för personers betydelse mot de totalitära abstraktionerna eftersom totalitära ideologier och rörelser alltid gillar kollektivistiska abstraktioner: klass, ras, könsmaktsordning och vad det nu kan vara.

Mot detta gäller det att försvara och allmänt ta strid för det konkreta, det historiska, det verkliga och det personliga. Det sant mänskliga. Inte minst i det offentliga rummet.

Tyvärr är det så, att nära nog allt vi – i brist på bättre uttryck kan kalla svensk höger – totalt missat betydelsen av makten över och i det offentliga rummet.  Allt; stadsbyggnad och arkitektur, statyer och symboler, konst och manifestationer, har lämnats till modernister, vänsterliberaler och kulturradikaler att styra över. Detta är inte platsen att analysera varför det blivit så. Men det är så.

Man tycker att åtminstone när det gäller tillfälliga skeenden och manifestationer i det offentliga rummet borde man vetat bättre. Varför då? Jo, därför att de få gånger då svensk höger samlat sig till större manifestationer i det offentliga rummet – Bondetåget, Högerns antitotalitära medborgartåg på 30-talet, 4-Oktoberrörelsen och i någon mån demonstrationerna för fastighetsskattens avskaffande – har alla blivit sjusjungande framgångar. Ändå har poletten inte trillat ned. Eller hissen gått ända upp.

Nya statyer bör resas

När det gäller de mer permanenta aspekterna av makten i den offentliga rummet så är resultatet om möjligt än mer bedrövligt. Det krävs skärpning. Och det gäller att inte hamna på defensiven hela tiden. Det går inte att bara prata om vilka statyer som måste få stå var. Det gäller att ha en tanke och plan om vilka som skall sättas upp också. I mängder.

Istället för att tvingas diskutera om Gustav III skall tas ned, så sätt upp en staty av Gustav Badin. De kan stå nära varann, nu som de gjorde då. Varför finns det inga statyer av Ernst Trygger och Arvid Lindman? Inte ens högerpartiets arvtagare bryr sig om att deras statsministrar osynliggjorts i det offentliga rummet. 

Var är Heliga Birgitta och Sankta Helena av Skövde ? Var är Filippa, Johan III, Sigismund och Kristina?  Erik Sparre ? Statsminister Boström  och professor Kjellén? 

Vem som borde få sin staty rest först är det dock knappast någon tvekan om. Kung Magnus Eriksson. Mig veterligen fins det inte en enda staty rest över honom. Konungen som gav oss vår första landslag. Och som genom sin lagstiftning mot träldomen den gången definitivt satte punkt för slaveriet i Sverige.

Undrar om BLM-aktivisterna vet det?