Det finns röster inom S som vill se en fullständig omsvängning till restriktiv invandringspolitik. Vad skulle hända om S skulle lova nettoutvandring inför valet 2022?
I en debattartikel i Folkbladet menar Leif Svensson (S) att hans parti borde ha en flyktingpolitik som hjälper miljoner människor på plats i och nära konfliktområdena snarare än att låta hundratusen av dem varje år komma till Sverige.
”Jag förstår inte hur partiet ska klara nästa val med en mindre restriktiv politik än både M och SD. Det vittnar om en bristande lyhördhet och respekt för svenska folkets tydliga önskan om en kraftigt minskad invandring till landet. Integrationen av de som redan kommit hit kommer att kräva mycket stora insatser av olika slag under många år framöver, och då är det inte läge för en fortsatt omfattande invandring.”
Känns ovanligt att läsa en vettig S-röst…
Dansk politik har aldrig slutat vara realistisk
Men skulle det gå för Socialdemokraterna att vända helt om på en femöring? Maktpolitiskt skulle det säkert finnas de som vore beredda, om opinionssiffrorna nu efter corona fortsätter pysa och stödet ser ut att hamna under 20 procent. Kan man avskaffa värnskatten för de rikaste, finns säkert beredskap i ledningen för att göra helt om i migrationsfrågan.
Och systerpartiet i Danmark bedriver ju just en sådan hårt restriktiv politik som för 2019 resulterade i att Danmark har nettoutvandring – omkring 700 personer fler lämnade landet än invandrade.
Men partipolitiskt är klimatet helt annorlunda. Danskarna har aldrig varit rädda att diskutera invandringens för- och nackdelar. Redan 1972 startade den karismatiske advokaten Mogens Glistrup föregångaren till dagens Dansk Folkeparti. Han fick nästan en halv miljon röster i valet 1973. Det gjorde att Danmark nästan 50 år före Sverige fick invandringskritiska röster i parlamentet.
Det har gjort att Socialdemokraterna i Danmark hela tiden tvingats ha en mycket mer realistisk syn på frågan, medan S i Sverige obehindrat har kunnat svamla på om ”humanitär stormakt”, uppbackad av ett enat etablissemang i media, politik, akademi och kultur.
Höger-vänster i skuggan av identitetspolitiken
Det som skiljer värnskatten, som ju är del i höger-vänsterkonflikten, från invandringspolitiken, som är en del av identitetspolitiken, är att den senare i dagens politiska landskap har en mycket större sprängkraft. När man hör unga SSU-are låter de som miljöpartister och vänsterpartister – de är rabiata ”anti-rasister” och gör allt till en fråga om hudfärg och bakgrund.
Om partiledningen skulle framföra Leif Svenssons budskap skulle det bli internt uppror. Hela världsbilden skulle rasa för flertalet aktivister. Socialdemokratins nuvarande maktbas – samarbetet med MP, V och även med C och L – skulle också falla samman.
Det är identitetspolitiken som är den tongivande skiljelinjen i dagens politiska värld. Och i den har Socialdemokratin sedan Mona Sahlins partiledartid satsat allt på en ytterkantsståndpunkt. S i Sverige är ett extremistparti i den frågan. Emedan systerpartiet i Danmark har, på grund av Dansk Folkeparti, alltid tvingats göra avvägningar och därmed aldrig glidit ur en mittenståndpunkt. Inte ens danska vänstersocialister i SF, som är nuvarande regeringens stödparti, protesterar särskilt hårt när nettoutvandring råder i landet.
Att närma sig SD nu är inte möjligt för S
Om Sverigedemokraterna bildats tidigare än 1988 och kommit in i riksdagen 1982 istället för 2010, hade svensk socialdemokrati förmodligen varit mer lik den danska. Och därmed tvingats föra en pragmatisk politik i invandringsfrågan.
Men att som Leif Svensson, tro att S idag skulle kunna svänga om 180 grader är fullständigt orealistiskt.
Socialdemokratin i Sverige har bundit sig vid masten på det identitetspolitiska fartyget och partiets öde kommer att vara bundet av identitetspolitikens framgång eller fiasko.
Det parti som däremot har en chans att backa in i sina mer traditionella positioner är Moderaterna. De tappade slutgiltigt förståndet 2011 då man tog över Miljöpartiets extremistiska invandringspolitik. Men M har under en kortare period impregnerats av identitetspolitik och skulle med mycket tvättande kunna bli av med det kladdiga giftet.
För SD är en majoritet för förändring det viktiga
Men vem föredrar Sverigedemokraterna? I grunden spelar det nog ingen roll om det är M eller S som tar sitt förnuft tillfånga och börjar föra en konservativ invandringspolitik. Det viktig är att det blir en majoritet i riksdagen som med Sverigedemokraterna genomför en politik som påminner om den Danmark har.
I dagsläget är det M som har störst markkontakt med verkligheten och skulle kunna bli en partner i ett viktigt förändringsarbete, även om M är kända för att inte vilja ta strid mot olika etablissemang och därför tolkar ”konservativ” som att vara för det rådande.
Men med tanke på att den förändring som måste ske handlar om att värna välfärdsstatens kärna – äldreomsorg, sjukvård, skola, polis, rättsstat, försvar, beredskap och infrastruktur – tror jag att M är en bättre partner i att skärskåda vad som inte längre kan vara skattefinansierat. Att stånga socialkonservativt vaktslående om välfärden mot marknadsliberalt tänkande kan ge en bättre avvägning, än om partnern är en statskramande Socialdemokrati som vill ha kvar genusteoretiska kurser och subventioner av elcyklar.