Om opinionen återgår till utvecklingen före corona kommer de tre oppositionspartierna att kunna se fram emot en mer stabil majoritet i mätningarna. Men finns utrymme för konstruktiv samverkan?
Före coronapandemin tappade Socialdemokratin i varje mätning medan Sverigedemokraterna ökade, och var i flera mätningar landets största parti. Virusutbrottet ändrade på det under våren, men nu kan det pre-corona normala vara på väg tillbaka.
Det är senaste Sentio-mätningen som antyder ett ras för S på mer än tre procentenheter och en lika stor ökning för SD. Partierna är åter ungefär lika stora: 25,5 och 24,1 procent.
Sverigedemokraternas presschef Henrik Gustafsson upplever att vi nu återgår till utvecklingen före corona.
– Kriminaliteten fortgår, migrationsproblematiken kvarstår och välfärden i allmänhet är extremt ansatt, säger han till Nyheter idag.
Med den utveckling som råder i landet kommer väljarna knappast att dra sig till Socialdemokraterna, menar han
– Deras politiska insats de senaste decennierna är knappast imponerande, något människor också håller med om. Samtidigt försöker de konstant lura väljarna, något som fler och fler ser, säger han.
Migrationen är en ödesfråga
Gustafsson nämner migrationskommitténs arbete och justitieminister Morgan Johanssons vägran att ta debatt i SVT:s morgonstudio.
– Nu senast kring volymfrågan där man skickade dubbla budskap – något som genomskådades. Höjdpunkten blev som bekant icke-debatten som utan replik på bästa sändningstid. Det är bara pinsamt och oseriöst, menar han.
Gustafsson tror inte det är en tillfällig trend med ras för S och uppgång för SD.
– Vi har en stabil, sakpolitisk grund vi står på, med ett ideologiskt utgångsläge som i grunden delas av svenska folket. Även hos dem som ännu inte vet om det eller röstar på oss. Det ger oss en potential inget annat parti når upp till, säger Gustafsson.
På frågan hur möjligheterna till närmare samarbete med M och KD inför nästa val är han hoppfull om samverkan i migrationsfrågan, som han ser som ödesfråga för landet.
– Det är såklart vår ambition att komma överens med en majoritet av partierna för att nå de mål vi vill uppnå. Just nu är det Moderaterna och Kristdemokraterna som har en hyfsat nykter syn på frågan, även om vi fortfarande ligger långt ifrån varandra.
Kan en konservativ riktning etableras?
På Gustafsson låter det som att partiledningen är inställd på att köra hårt i de sakfrågor som dominerade före corona: kriminaliteten, välfärdsbristerna och migrationen. Det är ett välkommet besked.
Något parti måste ta ledningen i förändringskraven på dessa områden. Helt enkelt göra det som till och med förre finansministern Anders Borg självkritiskt framfört i sin memoarbok: våga se verkligheten och den begränsade förmåga som Sverige har att göra mer nu när vi redan har 1,3 miljoner nya migranter i landet på bara ett decennium (se recension här).
Om SD tar ledningen gäller det för M och KD att hänga på kursändringen, även om de upplever den som smärtsam, eller underkasta sig den S-ledda förljugenheten som pratar om begränsningar men som i verkligheten fortsätter 100.000 nya uppehållstillstånd beviljas varje år.
Anders Borg exemplifierar den mycket utbredda oviljan som finns att ta strid i migrationsfrågan, även om man vet att det måste ske. Det är lätt att kalla detta för feghet. Men det är snarare en mognadsprocess för företrädare i de gamla partierna. De svåra sanningarna måste sjunka in i deras inre medvetande: man kan inte vara ”snäll” mot utländska medborgare utan att det får förödande konsekvenser för det egna landet. Hittills har man förträngt det sambandet.
Om den nya moderatledningen och kristdemokraterna tar till sig av Anders Borgs torra faktabeskrivning kommer de att landa på den väg som Sverigedemokraterna länge förespråkat. Nettoinvandringen måste vändas i nettoåtervandring. Det sker nu i Danmark med en socialdemokratisk statsminister. Då borde en konservativ majoritet i Sverige klara av samma sak.