Varför bry sig om Hagia Sofia? Därför att det är ett viktigt kulturellt arv för vår västerländska civilisation. Då var katedralen ett bevis på kristendomens kraft och styrka. Idag ett exempel på vad som väntar om vi inte börjar försvara vår kultur, värderingar och livsstil.
Nyligen har vi kunnat läsa om hur Turkiets högsta domstol bestämt att beslut av Kemal Atatürk om att omvandla Hagia Sofia i Konstantinopel från moské till museum var olagligt, då beslutet bröt mot beslut av Mehmed II om att göra moské av vad som då, vid Konstantinopels fall 1453, var världens största kristna kyrka.
Omvandling av kyrkor till moskéer
Exakt vad Turkiets högsta domstol har att säga om lagligheten i Mehmets beslut att göra moské av kyrkan framgick inte. Men vi vet ju hur det har brukat gå till. Muslimerna erövrade en bit av de kristnas områden, rev kyrkorna på platsen eller gjorde om dem till moskéer. Så i Nordafrika, Mellanöstern, i Spanien och på Balkan.
I Spanien och på några andra ställen där de kristna lyckats befria sig från islam har några sådana moskéer åter blivit kyrkor. Där klagar nu kulturmarxister och islamister på att man gjort kyrkor av moskéer, utan att fästa något avseende vid att de ursprungligen var kyrkor.
Väst och kristenheten har nämligen enligt dem alltid fel, oberoende av historiska fakta. Men inför detta generella mönster av omvandling av kyrkor till moskéer genom vapenmakt, finns det någon anledning att särskilt bry sig om Hagia Sofia?
Jag tror det. Vi får börja från början.
Justinianus och västerländska civilisationen
Det romerska riket styrdes mellan år 527 och 565 av kejsaren Flavius Petrus Sabbatianus Justinianus, i kortform Justinianus. Han var en oerhört energisk härskare som på flera områden lämnat ett arv efter sig som består än idag.
Mest känd är kanske hans ambition att åstadkomma en förnyelse av det romerska riket, en renovatio imperii, efter en lång period av motgångar då imperiets västra delar, inklusive själva Rom, och Nordafrika fallit in invaderande folks händer.
Från Konstantinopel sändes de romerska befälhavarna Belisarius och Narses ut och lyckades till slut bringa Nordafrika, Sicilien, Italien och delar av Spanien tillbaka under romerskt styre. De flesta av dessa återerövringar blev inte bestående, men de skapade ett ”tidsfönster” genom och under vilket arvet från Rom kunde flöda åter in i västra Europa. En av de saker som kom tillbaka var den romerska rätten i dess fulla omfattning, först i Italien, sedan med vidare spridning.
Förutom de militära kampanjerna genomförde Justinianus också, genom den framstående juristen Tribonianus, en omfattande sammanställning av den romerska rätten, senare kallad Corpus iuris civilis, som påverkat både kanonisk rätt, anglo-saxisk common law, den i Europa gemensamma rätt som under medeltiden kallades Ius Commune samt mycket av modern kontinental rätt.
Den ekar även i vår rätt här uppe, och inte minst då i generella rättsprinciper som att ingen skall vara domare i egen sak, att båda parter i en tvist måste höras, att ingen får straffas två gånger för samma brott och sådana saker. Den romerska rättens betydelse för den västerländska civilisationen är omfattande, och Justinianus insats i sammanhanget helt avgörande.
Romersk kejsare uppförde Hagia Sofia
Justinianus genomförde också en mängd omfattande byggnadsprojekt, och det mest kända av detta är utan tvekan uppförandet av Hagia Sofia som katedral i hans huvudstad Konstatinopel.
Hagia Sofia, Sancta Sapientia på latin (som då fortfarande var imperiets officiella språk), betyder den heliga visheten och syftar på Logos, den andra personen i Treenigheten.
Kyrkan är med andra ord dedikerad till Jesus Kristus, som också är avbildad i kyrkan såsom pantokrator, allhärskaren.
Kristus ställning som Världsalltets Konung, och att kejsaren var ansvarig inför Gud för sin ämbetsutövning, symboliserades i de romerska riksregalierna från 300-talet och framåt av en glob, globus imperialis, krönt av ett kors. Symbolen spreds sedan till alla kristna konungar och återfinns i vårt eget svenska riksäpple.
Det är lite komiskt att en del fortfarande inbillar sig att medeltidens lärde trodde jorden var platt, medan varenda dåtida regent avbildades med en jordglob i handen….
Hagia Sofia del av västerlandets kulturella arv
Det är viktigt att komma ihåg att detta är ett halvt millenium före schismen mellan den Katolska kyrkan och vad som kommit att kallas de ortodoxa kyrkorna. När Hagia Sofia byggdes var det den största kyrkan i en enda Helig, Katolsk och Apostolisk kyrka, för att använda den nicenska trosbekännelsens formulering. I full trosgemenskap med biskopen av Rom.
Hagia Sofia låg – och ligger – i Konstantinopel som var huvudstad i ett romerskt rike som även omfattade stora delar av det gamla Västrom. Kejsar Justinianus hade ett omfattande, om är konfliktrikt, samarbete med påven Vigilius som tidigare varit apocrisiarius i Konstantinopel. Apocrisiarius var titeln på påvestolens permanente representant vid kejsarhovet och betraktas idag som arketypen för vår tids ambassadörer!
Den uppmärksamme noterar att jag hela tiden talar om det romerska riket och inte det ”bysantinska” som är så vanligt nuförtiden. Bysans var namnet på den lilla grekiska stad kejsar Konstantin gjorde till en av imperiets huvudstäder och uppkallade efter sig själv. Men, detta imperium kallade aldrig sig självt för bysantinskt, utan alltid bara romerskt.
Termen bysantinsk börjar användas först på 1500-talet, efter Konstantinopels fall, av en del tyska skriftställare. Varför är faktiskt oklart för mig, men effekterna av förfarandet är desto tydligare. Åtminstone för mig framstår det som klart att pratet om ”det bysantinska” i västra Europa bidragit till att ”exotisera” detta rike och skapa en sorts kulturellt avstånd till det. Delvis begripligt, men inte så lyckat.
Det finns ju i dessa dagar all anledning att verkligen markera att Konstantinopel och dess katedral Hagia Sofia hör till Västerlandets kulturella och religiösa arv.
Svenska krigare som livvakt
Det finns också skäl att poängtera att Sverige har en särskild koppling till Konstantinopel och Hagia Sofia. På 900-talet tog en viss Valdemar (Vlodimir, Vladimir) makten som furste i Kiev med hjälp av svenska krigare, så kallade väringar. Valdemar skickade senare ut medarbetare till judar, muslimer och de kristna för att utröna vilken religion som var den bästa religionen.
Efter att ha upplevt den magnifika kristna gudstjänsten i just Hagia Sofia i Konstantinopel – ”vari man inte visste om man var i himlen eller på jorden” – så bestämde Valdemar sig för kristendomen och inbjöd präster att komma och undervisa om den kristna tron samt lät döpa sig.
Han skickade sedan flera tusen av sina väringar till stöd för den romerske kejsaren Basileos II som år 988 grundade väringagardet som sin livvakt och elitstyrka.
Det bör uppmärksammas att det verkligen inte var något nytt med en kejserlig livvakt rekryterad i norr. De första kejsarna hade sina Germani corporis custodes, Konstantin sina Auxilia Palatina. Och än idag har Roms Pontifex Maximus sin Cohors Helvetiorum, för oss mer känd som Schweizergardet!
Under de kommande ca 100 åren dominerades väringagardet av krigare från Sverige som lämnade viktiga bidrag inte bara som livvakt utan också i försvaret av imperiet mot muslimerna.
Runt om i Sverige finns idag åtskilliga kristna runstenar som på olika sätt är kopplade till de svenskar som tjänstgjorde i ”Grekland” hos kejsaren i ”Miklagård”. Denna roll togs under en senare period över av norska väringar. Den kristne norske kungen Sigurd Jorsalafarur (Jerusalemfararen) ledde år 1110 ett korståg till det Heliga landet – den förste kungen som ledde ett sådant personligen – varefter många av hans soldater stannade i Konstantinopel och tjänstgjorde som väringar. Vill minnas ha läst någonstans att korsfararflottan samlades på Öckerö, vilket inte synes orimligt. Kung Sigurd styrde ju från Kongahälla.
De nordiska banden till dåtidens Konstantinopel är alltså betydande.
Då kristendomen var enad
Låt oss återigen uppmärksamma att vid den tid då svenskarna tog tjänst som väringar i Konstantinopel så rådde gemenskap mellan kyrkorna i väst och i öst. Vad mera är: Genom påvens kröning av Karl den Store till romersk kejsare i Peterskyrkan julnatten år 800 så hade den västliga delen av det romerska riket åter en egen kejsare, erkänd av Konstantinopel, såsom före år 476.
Precis som Justinianus genomförde Karl den store en renovatio imperii romani. Det var Karl den stores efterträdare, Ludvig den fromme, som med påven Gregorius IV:s godkännande och pallium, skickade Ansgar som ärkebiskop och missionär till Sverige och övriga Norden.
Om vi tar ett steg tillbaka och panorerar så ser vi hur Sverige kristnas från väster och sedan levererar soldater att stödja det kristna riket i öster.
Sverige inlemmas gradvis i kristenheten och orbis romanus. Det dröjer inte så länge innan Gregorius VII i det ”första brevet till Sverige” kan hälsa konungariket Sverige välkommet i den kristna – och romerska – världen.
Det kan vara värt att fundera över ordet ”Kristendomen” i detta sammanhang. Nu är det namnet på en ”religion”. Bland andra. Men då syftade ordet på det område i vilket Guds lag respekterades, det område där Kristus erkändes som högste Konung. Splittringen av detta område, först genom schismen mellan öst och väst, sedan genom Reformationen, är en ännu pågående katastrof som ständigt försvagar den kristna civilisationen inför dess fiender.
Katedral i nio sekel
I nio sekler var Hagia Sofia Konstantinopels katedral. Men den 29 maj 1453 föll Konstantinopel i de muslimska turkarnas händer efter 53 dagars belägring. Kejsaren Konstantin XI hade försökt förhandla, men i strid med vad som även då var krigets lagar hade muslimernas ledare Mehmet II låtit mörda de kejserliga ambassadörerna.
Konstantin sökte hjälp i Väst, vilket underlättades av att schismen mellan Rom och Konstantinopel bilagts genom ett beslut den 12 december 1452. Hjälpen blev svag. Muslimerna hade besegrat en kristen arme av polacker, ungrare, kroater med flera vid Varna några år tidigare och kristenheten i Centraleuropa var under hårt tryck.
England och Frankrike var upptagna av sitt hundraårskrig och kunde så endast leverera ännu ett exempel på hur Europas inre splittring hindrar ett effektivt försvar utåt. Spanien var upptaget av reconquistan på hemmaplan.
Påven Nikolaus V skickade skepp med förnödenheter och en legat i from av kardinal Isidor med ett par kompanier båg- eller armborstskyttar. Några italienska stadsstater skickade även de soldater, under befäl av Giovanni Giustiniani som var expert på försvar av befästa städer.
Så, i ett av dessa märkliga historiska sammanträffanden, så leddes Konstantinopels försvar av en person vars namn är den italienska formen av Justinianus! Det var när denne sårades allvarligt som stadens försvar bröt samman.
Konstantin XI, nu åter efter 1452 års beslut en katolsk kejsare i en katolsk stad som på Justinianus tid, föll i spetsen för en sista motattack. I Hagia Sofia hade tusentals icke-stridande och sårade sökt sin tillflykt.
När muslimernas styrkor stormade in högg de ned de sårade och sjuka medan resten såldes på den muslimska världens slavmarknader.
Mehmet II utfärdade en så kallas waqf genom vilken Hagia Sofia blev moské. Ett beslut som dagens turkiska högsta domstol tydligen uppfattar som legalt och bindande. Och nu är Hagia Sofia åter moské. Grekerna rasar, EU protesterar och påven Franciskus uttrycker stor smärta. Men mänskligt att döma verkar det inte vara någon som gör något.
Att ingen i Väst skulle göra något konkret var naturligtvis Erdogan helt på det klara med. Förnekandet av folkmordet på kristna i början på förra århundradet, den gradvisa avvecklingen av Atatürks sekulära stat, förtrycket mot kristna i Turkiet, den expansionistiska hållningen visavi situationen i Syrien, sändandet av jihadistkrigare till Libyen och alla andra åtgärder för att förnya det ottomanska väldet har ju kunnat passera utan att någon gjort något.
Så varför inte göra moské av Hagia Sofia? Och avkristnade, nedsövda och historielösa européer ser inte skriften på väggen.
Europa måste hitta tillbaka till den stora kristna traditionen. Vad vi får kalla ”Västrom” och ”Östrom” – det senare idag främst manifesterat i Ryssland – måste hitta tillbaka till en samverkan, vilket kräver ett starkt ändrat beteende av båda parter.
Vi måste försöka förstå vad islamister och jihadister i olika skepnader långsiktigt är ute efter. Och vi måste fatta att allt utom att kräva att Hagia Sofia åter skall bli Konstantinopels katedral är att vika ned sig inför aggressionen. Dåtidens och nutidens.
*
Bilden överst visar tre interiör från Hagia Sofia: mosaik av Kristus och romerske kejsaren Justinianus (år 482-565) som lät bygga katedralen, samt runor ristade av svenska vikingar omkring år 1000.