I västvärlden är det inte diktaturer som stryper yttrandefriheten, utan vänsteraktivister med journalister (!) i främsta ledet. Man vill stoppa alla som inte är vänster från att bli publicerade i sina egna tidningar och mediehus. Vissa redaktionsledningar viker ner sig för bojkottskulturen (cancel culture), andra tar strid för yttrandefriheten.

Vänstermediernas stolthet New York Times är ett yttrandefrihetens slagfält där öppenheten och den fria debatten förlorar för var dag som går. Redaktören och kolumnisten Bari Weiss skapade stor uppmärksamhet när hon 14 juli avgick i protest mot att tidningen inte håller sig till verkligheten.

Dessförinnan hade debattredaktören James Bennet den 7 juni sparkats av New York Times därför att han försvarat införandet av en debattartikel av en republikansk senator, Tom Cotton, där denne krävde att armén skulle användas för att stoppa uppror under ”black lives matter”-protesterna. Trots att en sådan åtgärd har stöds av en majoritet i amerikanska folket enligt opinionsmätningar, var tidningens personal inte nöjda med publiceringen. Journalister på New York Times sa offentligt att debattartikelns publicering ”satte deras liv i fara”, rapporterar Spectator.

Denna interna kritik mot yttrandefriheten klarade ledningen för tidningen inte av att stå emot. Bennet sparkades. Olika ståndpunkter får inte ens förekomma på debattsidan i New York Times.

Många journalister på Wall Street Journal är också för att tysta dem som inte är vänster. 280 av dess journalister undertecknade ett brev till tidningsledningen och klagade över att innehållet i debattartiklar, exempelvis av vice president Mike Pence, ”var oacceptabla”.

Wall Street Journal är dock inte samma sorts yttrandefrihetens dödgrävare som New York Times. Redaktionen publicerade ett meddelande häromdagen där man frankt talade om att tidningen inte ställer upp på bojkottskulturen under rubriken These pages won’t wilt under cancel-culture pressure.

Wall Street Journals ledning lovar att fortsätta att ”erbjuda ett alternativ till de enhetliga progressiva åsikter som dominerar nästan alla dagens medier.”

Det finns hopp om – vissa delar av – mediebranschen. Må mediekonsumenterna se till att de som stryper den öppna debatten går under, och att de medier som värnar yttrandefriheten kan fortsätta att utvecklas och vidga den fria samhällsdebatten – den som faktiskt är främsta skiljelinjen mellan demokratier och totalitära stater.

*

Här är på svenska hela Wall Street Journal:s svar på bojkottskrav av oliktänkande:

”Vi har tacksamt tagit emot läsarnas stöd sedan 280 av våra Wall Street Journal-kollegor undertecknade (och någon läckte) brevet till vår förläggare där man kritiserade opinionssidorna. Stödet har dock ofta blandats med oro för att brevet kanske kommer att innebära att vi ändrar våra principer och innehåll. På den punkten vill vi framföra en försäkran.

I kollegialitetens anda kommer vi inte att svara på anklagelserna i brevet. Deras oro är i vilket fall som helst inte vårt ansvar. Undertecknarna rapporterar till nyhetsredaktörerna eller andra delar av verksamheten, och avdelningarna för nyheter och åsikter arbetar med separata staber och redaktörer. Båda rapporterar till utgivaren Almar Latour. Denna separering gör att vi kan bevaka nyheter och informera läsarna med oberoende bedömning.

Det var förmodligen oundvikligt att vågen av vänsteraktivistisk bojkottskultur (progressiv cancel culture) skulle dyka upp hos vår tidning, som hos så många andra kulturella, kommersiella, akademiska och journalistiska institutioner. Men vi är inte New York Times. De flesta artiklar i Journalen försöker täcka nyheterna rättvist och i mitten, och våra opinionssidor erbjuder ett alternativ till de enhetliga progressiva åsikter som dominerar nästan alla dagens medier.

Så länge våra ägare tillåter oss förmånen att göra detta, kommer opinionssidorna att fortsätta att publicera bidrag som uttrycker sin mening inom traditionen för en kraftfull och resonerande debatt. Och våra kolumner kommer att fortsätta att främja principerna för fria människor och fria marknader, som är viktigare än någonsin i vad som blivit en kultur för växande likriktning och intolerans.”