Inte nog med att EU-ländernas ledare gjorde upp om lån som tillfaller södra Europa men ska betalas av norra Europa, i EU-parlamentet svek alla partier svenska folket utom SD och KD.
När Europaparlamentet behandlade EU-toppmötets uppgörelse om att starta gigantisk upplåning för att skicka pengarna som bidrag till södra Europa, medan norra Europa får amortera lånen, fanns ändringsförslag från Charlie Weimers (SD) som innebar att parlamentet skulle sagt nej till att EU ska dra på sig gemensam statsskuld och nej till EU-skatter.
Detta eftersom huvudförslaget i parlamentet uttalade sig för att EU ska få beskattningsrätt och gå än längre än regeringscheferna gjort i sin uppgörelse.
M röstade ner motstånd mot EU-lån
C, L och MP röstade i Europaparlamentet för att EU ska få beskattningsrätt, medan S lade ned sina röster. De som röstade emot var M, SD och KD.
Men dessutom röstade SD och KD för Weimers förslag om att upprätthålla EU:s budgetprincip att inte ta lån för att dela ut bidrag.
Här ställde inte Moderaterna upp på att slå fast hittillsvarande principer.
”På bordet fanns även ett förslag med Sverigedemokraterna som avsändare som ville värna principen att inte ta lån för att dela ut bidrag. God moderat politik som det heter. Men det ville man inte stödja”, konstaterar Fredrik Haage i Smålandsposten.
Och han frågar sig varför inte M ställde upp på förslaget. Någon officiell förklaring från partiet har inte kommit, vilket är sorgligt eftersom det inte går att överskatta betydelsen av det som nu händer:
”Vad det handlar om är hur pass stort kliv mot federalism unionen har tagit den här gången, utan egentlig demokratisk förankring.”
Också Charlie Weimers är besviken: ”M säger till väljarna att de är mot EU-belåning och EU-skatter. Samtidigt ger de i riksdagen statsministern frikort att skriva under fiaskoavtalet. Här i Bryssel röstar M också nej till mitt ändringsförslag om att upprätthålla EU:s budgetprincip att inte ta lån för att dela ut bidrag.”
S såg till att lånepolitiken gick igenom
Socialdemokraterna spelar också dubbelspel i EU-politiken. Man säger sig vara emot lån, men nu visar medieuppgifter att Stefan Löfven var den som på EU-toppmötet öppnade vägen för ett avtal med 4.000 miljarder kr i lån.
Magasinet Politico avslöjar hur toppmötet besegrade de länder som inte ville binda upp EU kring en slösaktig lånepolitik.
Öppningen kom på söndagskvällen då EU-ledarna serverades en kall middag. Rådsordförande Charles Michel frågade: ”OK, så vad gör vi nu? Går vi vidare? Blåser jag av det?
En lång tystnad uppstod, och sedan … så sade Löfven: ”Jag föredrar att vi fortsätter och försöker hitta ett avtal.”
Det var alltså de svenska Socialdemokraterna som utgjorde den svagaste länken bland de fem sparsamma länderna under toppmötet. Sedan låtsat man inte om det, genom att i EU-parlamentet låta sina ledamöter lägga ner sina röster i voteringen om lånepaketet.
S och M vågar inte lägga veto
Vi har sett det här spelet upprepa sig många gånger sedan Sverige blev medlemmar i EU 1995. När avgörandet är inne, viker S och M ned sig för sina partigrupper som styrs av Tyskland och Frankrike.
Under de två folkomröstningar Sverige haft om Europapolitiken (1995 och om EMU 2003) har det viktigaste argumentet från ja-sidan varit att det är ”bättre att sitta med vid bordet då besluten fattas än att stå utanför”. Man kan bara skratta åt hur oväsentligt detta argument varit, eftersom Sverige aldrig höjt rösten i EU under dessa 25 år. Aldrig tagit strid för svenska positioner. Däremot alltid kapitulerat inför de stora länderna.
Svaret på Fredrik Haages fråga om varför M inte röstade för att skydda principen som förbjuder EU att ta lån ligger nog på det mentala planet. Dessa partier har länge varit de dominerande aktörerna (statsministerpartier) i den lilla svenska ankdammen, och blir förskräckta när de kommer till Bryssel och inser att de där är små aktörer med låg prestige.
Varken S eller M har den mentala erfarenheten av att stå upp mot några som är större än dem själva. Därför kapitulerar man. Tittar bort. Låtsas som att man inte förstod vad som hände. Och vill därför inte förklarar för sina egna väljare varför man agerar som man gjorde.
Det minst sagt undfallande agerandet ifrågasätts inte heller internt eftersom partierna också på hemmaplan har svårt att hålla ihop sin egen väljarkår om en rak och konsekvent linje – mer byråkratisk centralism eller mer nationellt självbestämmande. Stora väljargrupper finns på båda flankerna i S och M.
Det framgår exempelvis av det låga stödet för att införa euro i Sverige. Mindre än 30 procent av M-väljarna och mindre än 20 procent S-väljarna vill införa euron och ”tillhöra unionens kärna”.