Rolig? Nej, men förbaskat intressant! Sveriges förre finansminister gav i sitt sommarprat inblickar i det internationella ekonomiska spelet på högsta nivå och ger mer utförliga analyser i sin memoarbok ”Finansministern”.

Borg fick kritik när han var sommarpratare i P1 häromveckan, därför att han inte var ”rolig”. Det visar på mediernas totala ytlighet. Han hänvisade i radioprogrammet till sin memoarbok, så jag köpte den som ljudbok. Och visst är det knastertorrt, men också fullt av konkreta lärdomar och erfarenheter från verkliga världen – inte politiskt fluffiga drömmar.

Anders Borg var ungdomspolitikern som blev statsminister Bildts talskrivare men sedan hoppade av politiken för att forska i ekonomi och arbeta i de finansiella marknadernas verklighet på banker och hos kapitalförvaltare.

Han blev aldrig folkvald politiker, men väl Sveriges finansminister 2006-2014, just de år då Europa och världen drabbades av återkommande finanskriser. Han blev internationellt ryktbar, utsågs 2011 till Europas bäste finansminister av tidningen Financial Times och fick vara med på G7-toppmöten där ingen enskild svensk blivit inbjuden.

Skattebetalarna!

Men visst har Anders Borg värderingar. Han återkommer ständigt till vad som ligger i ”skattebetalarnas intresse” och att ”säkra skattebetalarnas pengar”. Borg ansåg under finanskrisen att bankernas aktieägare skulle stå sitt kast när de tagit för stora risker, så att när skattebetalarna gick in för att rädda verksamheten skulle skattebetalarna också ta över ägandet. Det är en uppfriskande och synnerligen sund hållning. Jag önskar att den också tillämpats i andra kriser än finanskrisen.

Små länder körs över

När Anders Borg började som finansminister trodde han att alla länder behandlas lika. ”Så är det inte”, skriver han. ”Regler som gäller för Frankrike, Spanien eller Grekland kommer aldrig att tillämpas för Sverige. Vi kommer alltid att få kämpa i uppförsbacke … Små länder från nord- eller öst-Europa ska inte göra sig några illusioner. Spelet är riggat.” Detta sagt av Borg i samband med bankunionens bildandes.

Han kokade av ilska när socialisten och fransmannen Dominique Strauss-Kahn hårt motarbetade räddningspaket för Lettland, men sedan agerade starkt för att gynna Grekland.

Denna insikt borde alla svenska politiker ta till sig, och inte vara så förbaskat naiva…

Migrationskostnaderna galopperade

”De direkta utgifterna i statsbudgeten för migration ökade snabbt från 2006 till 2014. En faktor som bidrog till att kostnadsökningarna inte ledde till åtgärder var att migrationsutgifterna till viss del kunde hanteras genom avräkning från biståndet. Det var inte förrän 2014 som kostnaderna för migrationen på allvar förändrade budgetutrymmet”, skriver Borg.

Politiska ”låsningar” gjorde att det inte vidtogs åtgärder mot de ”rusade kostnaderna” och för att bromsa migrationen.

Arbetslösheten blev oppositionens avgörande argument i valrörelsen 2014, konstaterar Borg. Och det var migranterna som i allt högre grad var arbetslösa.

”Sammansättningen av arbetslösheten hade förskjutits. Arbetslösheten var låg bland grupper som var födda i Sverige, hade gymnasieexamen och bodde i tillväxtregionerna. I andra grupper var emellertid arbetslösheten mycket hög. Arbetslösheten bland utrikes födda var i genomsnitt 15 procent 2010 och har sedan dess legat kvar på ungefär samma nivå”, skriver Borg och fortsätter:

”För personer födda utanför Europa var arbetslösheten över 20 procent 2010. Redan innan invandringen accelererade kraftigt var arbetslösheten alarmerande hög. Obalanserna har dessutom fortsatt att förstärkas över åren. Bland personer med ursprung i Afrika är arbetslösheten idag nära 30 procent.”

Anders Borg är självkritisk till att inte mer gjordes för att stoppa migrationsströmmen. ”Det kan tyckas förvånande att den dramatiska kostnadsökningen till trots presenterade regeringen inga förslag för att begränsa migrationen” inför valet 2014. ”Det hade varit naturligt att strama åt regelverket när kostnaderna galopperade.” Men det var omöjligt med tanke på samarbetet med Miljöpartiet.

”För finansdepartementet var det besvärande att en viktig politisk process med ekonomiska konsekvenser skedde utanför normala beredningsrutiner. Och att det inte fanns tydliga ekonomiska restriktioner för samtalen”, skriver han om Reinfeldts förhandlingar med Miljöpartiet om migrationsöverenskommelsen 2011.

Det här är Anders Borgs sätt att kritisera det oansvariga i den migrationspolitik som förts under 10-talet. Den låg sannerligen inte i skattebetalarnas intresse.

Han har idag kommit fram till att Sverige inte kan ha en migration som avviker från övriga Norden. Det är en nog så stor uppgift att få in de 1,3 miljoner personer som beviljats uppehållstillstånd det senaste decenniet.

Borg menar numera att kostnaderna för invandring måste ställas mot andra kostnader i samhället. ”Det är orimligt med en ordning där ett utgiftsområde regleras av lagstiftning som inte får ändras [asylrätten] med mycket stora konsekvenser för budgetutrymmet.”

Borg ser numera också andra kraftigt negativa sidor av migrationen: ”En hög arbetslöshet och ett utbrett utanförskap koncentrerat till vissa etniska grupper har effekter på sammanhållningen och förtroendet i samhället.”

Och han inser att migrationen skapar ökade klyftor som skapar spänningar och står i strid med den svenska modellen.

Teknokrat men inte utopistisk elit

När Göran Greider recenserar memoarboken i Aftonbladet känner han ”obehag” inför en ”elit som inte ens fattar att den har näst intill obegränsad makt att utesluta andra erfarenheter än sina egna”. Greider ser i Borg ”ett slags teknokratklass som stigit fram med uppgiften att iskallt, ja vetenskapligt, hantera allt från mediala utspel till finanspolitik. Högerpopulister runtom i världen kallar dessa för ’etablissemanget’, medan vänstern saknar ett riktigt bra öknamn på dem.”

Jag håller inte med. Anders Borg är – och ser sig själv som – teknokrat, ja, men knappast i de traditionella politiska etablissemangens ledband. Han utmanade ju Moderaternas överbudspolitik, stoppade partiets vilja till systemskifte för att istället värna den svenska modellen.

Anders Borg har inte varit en loj medlöpare till etablissemangen, utan har genom sina erfarenheter från finanssektorn skaffat sig insikter om hur verkligheten fungerar på detta område. Det blir analytiskt istället för retoriskt – vilket jag anser vara något oerhört positivt. Och helt i strid med etablissemangens trångsynta, obegåvade och ohållbara godhetsknarkande.

Man kan utifrån värderingar vilja utveckla landet i olika riktningar, men det bör alltid ske med kunskap om konsekvenserna. Det är dessa kalla fakta som torra teknokrater kan bidra med.

Om migrationsfrågan inträffat i början på Anders Borgs åtta år som finansminister, istället för att bli akut i slutet, hade han säkert gjort mer för att också migrationspolitiken (och inte bara skattepolitiken) skulle underkastats teknokratins regelverk och därmed inte fått dra iväg i katastrofal ansvarslöshet. Utan legat i skattebetalarnas intresse…