Senaste tiden har många börjat våga diskutera varför massmedierna är i kris. Flera menar att det beror på ”agendasättande” journalistik, vänstervridning, lathet och grupptänkande.
Ett skäl till att jag startade en blogg på internet 2003, före de flesta i Sverige, var att jag ansåg medierapporteringen var olidligt vänstervriden. Men så fort jag framförde den analysen, tillbakavisades kritiken av alla som hade kopplingar till eller var beroende av mediebranschen. Allt är balanserat och någon ”åsiktskorridor”, som snedvridningen sedan kommit att kallas, finns överhuvudtaget inte.
Nu på bara någon vecka har många tunga namn ”kommit ut” i viktiga medier och erkänner att medierna är förskräckligt partiska.
Vi har journalisten Bari Weiss vars avgångsbrev från New York Times har väckt svallvågor över hela västvärlden. ”Tidningen är mer och mer tillrättalagd för de som bor i en avlägsen galax, vars angelägenheter är främmande för de flesta människor.”
I Sverige följer P3-profilen Anna Björklund hennes exempel och skriver ett öppet brev om åsiktsklimatet på Sveriges Radio: ”Ängslighet styr på Sveriges Radio – inte ideal”. Hon skriver att hon ”blev hotad med sparken i ett sms för att jag ville citera en nyhet om problem med hur utländska bärplockare hanterade eldningsförbudet”. Chefen tyckte innehållet var ”obehagligt” trots att källan var Sveriges Radios egna lokalnyheter.
Detta ger belägg för att medieklimatet i Sverige knappast är bättre än i de länder man anklagar för att hota yttrandefriheten.
Oliktänkande stämplas i medierna som fascister
I en lång intervju i Svenska Dagbladet (betalvägg) erkänner Aftonbladets förre kulturchef Åsa Linderborg att etablerade medier visst aktivt tystat ner åsikter som man ogillar och dessutom stämplat oliktänkande med fruktansvärda anklagelser: ”Aftonbladets kultur- och ledarsidor bidrog till att spika ihop den ’åsiktskorridor’ man samtidigt förnekade fanns”.
– Alla som inte ville ha öppna gränser eller ville prata om integrationen stämplades som fascister, säger Linderborg.
I en gästkrönika i Göteborgs-Posten har opinionsanalytikern Markus Uvell varnat för att journalisters slentrianmässiga arbetssätt riskerar att ”bryta ner förtroendet” för medierna.
I amerikanska tidskriften Harper offentliggjordes nyligen ett upprop av en lång rad av USA:s mest kända skribenter och akademiker, som varnade för den utveckling som pågår i medierna och som undergräver en fri debatt i USA. De efterlyser en öppnare kultur: ”Vi behöver bevara möjligheten av ärlig oenighet utan att det ska leda till svåra yrkesmässiga konsekvenser”.
Och journalisten och Kinakännaren Ola Wong har i veckan fått stor uppmärksamhet för sitt ”sommar i P1” (text, ljud) som formar sig till en lång anklagelseakt mot svenska medier som ägnar sig åt allt annat än att rapportera verkligheten.
Äkta självkritik skulle lösa mediernas kris
Förhoppningsvis är detta bara början till en djup och självkritisk period i många stora mediehus. Massmedier är en del av en demokratis infrastruktur, men bara om den är saklig, balanserad och inte driver egna politiska agendor.
Jag tror människor är beredda att betala för initierade och konsekvensneutrala medier som nyfiket söker fakta och nyheter frikopplat från politiska strömningar. Då skulle prenumeranter, tittare och läsare strömma till. Vad folk däremot inte är beredda att betala för är det vi oftast får nuförtiden – primitivt köksbordssnack i ett kommunistkollektiv.