Socialdemokraterna försöker krama framtidsoptimism ur sina höga opinionssiffror under coronavåren. Och visst har välfärd hamnat i fokus. Men som konflikt om höjda eller sänkta skatter, utan mer om vilka som har rätt till svensk välfärd.

I senaste veckomagasinet Fokus lyfts Socialdemokraterna fram, att de hoppas på nya sötebrödsdagar tack vare höga opinionssiffror i coronakrisen. Chefredaktör Jon Åsberg tror att det politiska landskapet post-corona kommer att vara annorlunda än före, och att S med sin erfarenhet av krishantering kommer att ”dra fördel” av förändringen.

I den andan går också ett långt reportage i tidningen. Politikens makt har kommit tillbaka. Tal om solidaritet likaså. Och det är en dragning åt vänster som väntar, eftersom någon ”kanslihushöger” (intellektuella som drar mot mitten) inte existerar längre.

Satsning på välfärd ska ge Socialdemokratin sin glans tillbaka.

Fan tro’t, som Henrik Ibsens skrev 1884.

Visst har politiska direktiv om social distansering – exempelvis om hur vi får, och inte får, äta och dricka på restaurang – visat att staten kan ta kontroll över varje medborgares liv. Det kan naturligtvis staten göra också i andra syften än minskad virussmitta.

Äldreomsorgens brister har blivit plågsamt uppenbara. Underbemannad och med personal som inte ens vet hur man tvättar händerna.

Permitteringsstöd och andra insatser för att rädda jobb och näringsliv räknas i tiotals, om inte hundratals, miljarder kronor. Staten har ekonomiska muskler som är mycket starkare än något enskilt företag. De musklerna kan givetvis användas för annat än i en pandemi.

Viruset har visat att politiken kan ta makten över såväl människors vardagsliv som över hela landets ekonomi.

Efter andra världskriget ville Socialdemokratin förstatliga det mesta, såväl banker som bensinstationer. Man kunde hänvisa till arméernas planekonomiska struktur. I krig finns inget utrymme för alternativa utförare. Alltså skulle efterkrigstiden också kunna präglas av planhushållning.

Men Socialdemokraterna var nära att förlora regeringsmakten 1948 just pga att man ville införa planekonomi. Valbakslaget fick partiet att backa.

Det kommer att gå än värre om S försöker göra något liknande nu, med motiveringen att om politikens makt kunde öka under virusbekämpning, kan den ökade politikermakten införas permanent.

Man måste förstå att det är stor skillnad på statlig aktivitet under en kris eller ett krig. Då är staten den som ska träda fram. Men när människors liv inte är under direkt hot, ska staten inte ha denna roll. Bara kommunister säger emot.

Välfärden behöver mer pengar och det är ett traditionellt socialdemokratiskt paradnummer. Jo, men satsningar med ena handen måste finansieras med den andra. Och konflikten har inte gällt om välfärdssatsningar är bra, utan om att kostnaderna i form av höjda skatter gör samhället fattigare. Det var ju det Astrid Lindgren med sagan om Pomperipossa visade 1976 – och gav regeringsmakten till Thorbjörn Fälldin.

Nu är det än svårare att höja skatterna eftersom rörligheten över gränserna är så stor när det gäller valuta, företag, tjänster och människor. All livskraftig företagsamhet kan lämna landet om skatterna blir högre i Sverige än annorstädes.

Därför kommer kostnaderna i välfärden att stå i fokus. Vilka får tillgång till välfärden? Varför har nyanlända, även de som fått avslag på asyl, rätt till tandläkarbesök för 50 kr medan en svensk fattigpensionär som betalat skatt hela sitt liv får betala tusentals kronor för tandläkarbesök?

På område efter område är utländska medborgare ett skattefrälse i Sverige. De har stor tillgång till statliga bidrag, men betalar ingen skatt. De äldre som dör på äldreboende eftersom det inte finns syrgas, har däremot betalat skatt och skött sig hela livet. Är den förda politiken moralisk? Fördelas de skattemedel som kommer in till rätt behövande?

Där ligger framtidens svåra avvägningar.

Och där har Socialdemokratin ställt sig på fel sida. Man försvarar dem som inte bidragit till samhället, medan det är Sverigedemokraterna som försvarar svenska löntagares rätt till välfärdstjänster som de själva betalt via skatter.

Det kommer att bli en tydligare debatt om vem som betalar och vem som får dra nytta av välfärden. Vem äger välfärden? Nyanlända eller löntagarna?

För mig har det alltid varit självklart att svenska medborgare äger svenska staten och dess tillgångar tillhör dem. Ingen annan har rätt att plocka ut förmåner ur svenska staten. Undantag finns, men de ska vara särlösningar som är begränsade. Välfärden är till för svenska folket, inte resten av världen.

Kampen kommer att stå mellan de som prioriterar migration och de som prioriterar välfärd för det egna folket, i äldreomsorgen, inom vården, skolan, polisen, rättsväsendet, försvaret.

Där går skiljelinjen mellan socialdemokrater och liberaler å ena sidan och konservativa å den andra. Det är en förklaring till att konservativa har ökat i opinionen på senare år. Och denna skiljelinje kommer att bestå och bli än mer central när coronapandemin är under kontroll. Var så säker.