Detta är en underhållande uppgörelse med svensk samtidsdebatt, som slutar med en rak uppmaning till makthavarna i politik och media: sluta ljug så förbannat!
För den som vill ha tips på sommarläsning kan jag rekommendera satirikern och samhällskommentatorn Jens Ganmans nya bok En brunråttas bekännelser. Förordet skrevs i slutet på mars, så den är nästan dagsfärsk från tryckeriet.
Titeln syftar på Expressens Cecilia Hagen och Advokatsamfunets Anne Ramberg, dessa elitens kvinnor som hatar dem som ifrågasätter gränslös invandring. Men Ganman har inga problem med dessa kvinnors utfall, eftersom ”de säger högt vad de tänker, hur dumt och skrämmande det än är”.
Mediernas skampålar
Det Ganman har problem med alla politiker och journalister som säger en sak utåt och en annan när mikrofonen är avslagen. Han vänder sig mot debattklimatet som skapat många rädda människor.
”Människor som är rädda för att säga högt vad de tänker. Om invandring, om brottslighet, om feminism, om klimatet, om media… De är rädda för att någon ska höra, att de ska få sparken från sitt arbete, bli socialt utstötta eller bli uppringda av en hotfull journalist (…) Vissa är rädda för att bli kallade brunråttor bara för att de har en avvikande åsikt. Eller för att de anser att även ytligt sett enkla företeelser måste gå att ifrågasätta.”
Han kritiserar hur medierna reser moderna skampålar (och pekar ut Robert Ashberg som en nutida häxjägare som säkert skulle bränna folk på bål om han fick). Mediernas taktik att stigmatisera ”fel” åsikter innebär bara att man driver på polariseringen.
Universitetens intolerans mot argument
Universiteten är särskilt utsatta. ”Akademiker engagerar sig för att få ideologiska motståndare tystade och avstängda, istället för att lyssna och vässa sina egna argument.” Ganman fördömer företeelser som ”deplattformering” och ”cancel culture” som kontraproduktiva eftersom man inte för någonting i samhället framåt genom att tysta andra.
En akademisk gren Ganman slår hårt mot är kriminologerna. ”Forskarna har inte gjort sitt jobb. Trots att de har enorma offentliga medel till sitt förfogande. Har ni lagt märke till det? Hur ofta svenska kriminologer står där i media och mumlar i skägget, förklarar att man inte vet, hävdar att forskning ’saknas’ och att man tyvärr missat hela samhällsfenomen?”
Kriminologins intellektuella haveri
Det är därför politiskt korrekta röster i debatten, som regionpolischef Carin Götblad, kan sitta i TV och låta det stocka sig i halsen när hon ska försöka reda ut varför ett par rånare i Stockholm kissar sitt offer i munnen.
– Förövarna kommer från utsatta områden.
– Det handlar om ensamstående mammor.
– Samhället har flyttat fram gränsen för vad vi tolererar i offentliga miljöer.
”Underförstått: fattigdom gör dig till ett monster. Vem du än är. Underförstått: man väljer inte att förnedra sitt rånoffer – man hamnar där. Götblad konstaterar också att det i princip inte finns ’någon forskning alls’ på fenomenet. Brå har suttit och sovit. Igen.”
Inga säkra rum
Som den satiriker han är, kan Ganman inte låta bli att driva hejdlöst med Anders Ygeman (S) som i egenskap av inrikesminister och ansvarig för statens säkerhetsarbete inte talade med statsministern om att enorma mängder säkerhetsklassad data från Transportstyrelsen olagligen hamnat i Serbien – därför att han inte hittat ett säkert rum att tala med statsministern i.
Transportstyrelsen står för ett av vår samtids största säkerhetsläckage. Ygeman och infrastrukturminister Ann Johansson (S) tvingades bort från sina ministerposter av riksdagen, men kom snabbt tillbaka på tunga poster inom Socialdemokratin.
Ganman återger Ygemans svar till varför han inte informerat statsministern om detta enorma säkerhetsläckage och resonerar sedan om beteendet.
”Jag vet inte vad som är mest graverande: att Ygeman tyckte att han kunde ljuga på det här skamlösa sättet eller att journalistkåren lät honom komma undan med det. Inga säkra rum? Verkligen? Den fråga journalisterna borde ha bitit sig fast i är: snälla Anders…. hur pratar ni då överhuvudtaget med varandra på jobbet? Ni som sitter i regeringen? Det är väl inte bara det här med Transportstyrelsen som är känsligt?”
15 lösningar
Ganman framför inte bara samhällskritik på ett underhållande och begåvat vis, han kommer också med lösningar.
Första punkten på listan är ”Erkänn problemen”. Sluta förringa det faktum att många människor i Sverige drabbas hårt av kriminalitet, segregation och brist på integration.
Sista punkten är ”Sluta ljug”. Ganman riktar sig till folkvalda och journalister. Han menar då direkta lögner, men också när information utelämnas och när det rutinmässiga används nedsättande epiteten mot dem som har invändningar mot lögnerna.
Det som är behållningen av nya boken från Jens Ganman – Årets svensk 2019 – är att han kastat bort skygglapparna och skriver om det svenska samhället så som han ser det idag. Det är befriande att läsa en text om politik som inte är förljugen.