Ett Twitter-utbyte mellan en tilltänkt M-ledare och EU-parlamentarikern Jessica Stegrud (SD) åskådliggör i blixtbelysning hur debatten ser ut i vår tid.
Anders Wijkman var moderat politiker och en möjlig partiledare när till slut Carl Bildt efterträdde Ulf Adelsohn 1986. Sedan blev han föreslagen som partiledare i Folkpartiet 1995. Till slut blev han kristdemokratisk EU-parlamentariker 1999-2009. Nu har han en ledande position i globaliseringsivrande Romklubben.
Man kan säga att han är urtypen för svenska etablissemang. Detta twitter-utbyte skedde 25-26 juni med nuvarande EU-parlamentarikern Jessica Stegrud (SD).
Representativt för debatten
Så kan hela samhällsdebatten de senaste åren sammanfattas. Etablissemangsröster som har ett obegripligt starkt engagemang för att människor utan koppling till Sverige ska få ta del av svensk välfärd. Och en total likgiltighet inför de snabbt växande trygghetsproblem som vanliga svenskar drabbas av i form av sämre välfärd och ökad utsatthet för våld och övergrepp.
Och mot detta groteska samhällssyn en Sverigedemokratisk påminnelse om den verklighet som råder – och vilja att ta ansvar för att skapa trygghet och säkerhet för svenska folket.
”Både och” – trots uppenbara problem
Anders Wijkmans axelryckning om att ett ”rikt” land ”borde” ha råd att klara både och, är sååå symptomatiskt för en bortskämd, verklighetsfrånvänd och godhetsknarkande etablissemangsperson.
Men nu har vi inte råd med båda. Och när prioriteringar behöver ske är det bara Sverigedemokraterna som förstår att prioritera den egna befolkningen, den som faktiskt har betalt de skatter som staten har till sitt förfogande.
Etablissemang av Anders Wijkmans typ kommer aldrig att ändra sig. De har ett obegripligt stort behov av att framställa sig som goda – med andra människors pengar. Därför är det bara svenska folket som kan ändra inriktning genom att rösta på ett sådant sätt att Wijkmans syn förpassas från maktens köttgrytor.
Tänk den dag då Stegruds perspektiv tar över från Wijkmans…