RECENSION. Alla upplopp står mig upp i halsen. Särskilt när de får fortgå eftersom lag och ordning har retirerat så att anarki får breda ut sig i västvärlden. Då blir, överraskande nog, Netflix-filmen Highwaymen ändå en tröst.

Filmen är ett drama utifrån verkliga händelser och handlar om ett kriminellt gäng som ägnade sig åt att råna bensinstationer och butiker. Det leddes av paret Bonnie & Clyde. De dödade mer än ett dussin personer – en ägare till en liten bensinstation, en egen gängmedlem och 11 poliser under mördarjakten. De begick också omkring 100 andra allvarliga brott under perioden 1932-34.

Men då – liksom nu – skapades en stark opinion till förmån för lagbrytarna. Bonnie & Clide blev hjältar i medierna och oerhört folkligt populära. Likheterna med dagens situation är slående.

Folk hejade på mördarna

Netflix spelade in filmen mer än ett år före ”Black lives matter” tog fart, men den blir ändå en vinkning till dagens skeenden. Det har hänt förr, att en stor opinion i samhället hamna på fel sida om lagen och jublar över mördares framfart och förakt för polisen.

Kevin Costner och Woody Harrelson spelar de två äldre och pensionerade poliserna Frank Hamer och Maney Gault.

Hamer hade (i verkligheten, det framgår inte i filmen) på 1920-talet lett polisstyrkan Texas Rangers jakt på Ku klux klan och räddat minst 15 personer från att bli lynchade. Detta genom att vara synnerligen offensiv och dödade många vid ingripanden. Det var denna taktik, att gå fram hårt, som gjort att Texas Rangers lades ned 1933. För mycket av gammaldags ”cowboy”-stil, sa kritikerna.

Argumenten känns igen idag. Många anser polisen går fram för hårt i brottsbekämpningen och vill lägga ner polisen, under mantrat ”defund the police”.

Motvilligt kallar Texasguvernören Miriam ”Ma” Ferguson (spelad av Kathy Bates) in dessa råbarkade men erfarna gamlingar, eftersom den ”snälla” ordinarie poliskåren inte lyckats stoppa mördargänget.

Med sin erfarenhet av polisarbete ringar gamlingarna snart in hur gänget opererade, trots att både den ordinarie lokalpolisen och J Edgar Hoovers nybildade FBI inte vill ha med de gamla polismännen att göra.

Skjuta först

Gamlingarna anlitas i början av 1934 och vid en ny forcering av en vägspärr där gänget dödat två poliser, konstaterar de utifrån brottsplatsen att poliserna måste ha tvekat att skjuta eftersom Bonnie var en vacker ung kvinna. Det gav rymlingarna övertaget. Gamlingarna tänkte inte begå samma misstag.

Långt före ”profilering” av seriemördare blev erkänd, räknade gamlingarna Hamer och Gault ut var gänget skulle ta vägen efter nästa stöt. Fadern till en i gänget bodde i delstat där de ännu inte var efterlysta. De övertalade fadern, mot att de skulle skona hans son, om att låtsas ha fått punktering utmed den väg gänget borde komma.

Så fort Bonnie och Clyde sträckte sig efter vapnen i bilen blev den pepprad med 130 skott. Det hade tagit de två gamlingarna mindre än fyra månader att sätta stopp för en cirkus som pågått alltför länge.

Texas Rangers återuppstod. I verkligheten.

Drama mer än action

Filmen är över två timmar lång och en del recensenter anser det blir ett för utdraget drama. Men jag tycker det är intressant att se Kevin Costner och Woody Harrelson spela två gamla gubbar som klagar, gnäller och rör sig långsamt, men som besitter det andra inte har: kraften att få uppdraget gjort – erfarenhet, klokskap, uthållighet och väldigt hårda nypor.

Filmen är påkostad och det gör att miljöerna från 1930-talet i mellersta Amerika i all sin fattigdom, torka och värme skildras verklighetstroget. Kläderna, bilarna, vapnen och tidsandans mer reserverade, återhållsamma sociala normer – allt är välgjort och får stor plats, för stor enligt en del recensenter. Jag förstår vad de menar, men har inget emot lite historisk nostalgi.

Jag älskar också det faktum att de mytomspunna Bonnie & Clyde inte har en enda replik i filmen. De är bifigurer. Hjältarna är de lagens män som skoningslöst sätter stopp för mördargänget.

Jösses vad USA idag skulle behövt Hamer and Gault.