Sverige kunde 1917 ha följt Ryssland in i ett samhällsomstörtande händelseförlopp som slutade i kommunistiskt förtryck. När polis och medier ställer sig på olagliga demonstranters sida undrar man om vi är på väg in i ett nytt samhällsomstörtande tidevarv.
Jag mår illa när jag ser en kvinnlig polis knyta näven tillsammans med demonstranter, gå ner på knä för att be om ursäkt för att hon är vit och hålla upp demonstrationens paroll.
Det är förkastligt på så många sätt. Polisen ska inte delta i politiska aktioner – de ska upprätthålla lagarna beslutade i demokratisk ordning.
Genom att underkasta sig demonstranterna – som hatar polisen och vill se anarkistisk revolution som bryter sönder samhället och dess normer – sviker den kvinnliga polisen det demokratiska samhället. Hon blir en moralisk seger för omstörtande verksamhet.
En reservation är på sin plats. Polisen i fråga var omringad av demonstranter och kan ha uppfattat situationen så hotfull att hon spelat med, låtsas hålla med extremisterna, för att komma därifrån helskinnad. Det är viktigt att hon träder fram och talar om varför hon agerade som hon gjorde. Och att polisledningen förklarar om agerandet är förenligt med polisers instruktioner. (Vi kanske får svar när de många JO-anmälningarna som gjorts blir behandlade.)
När ordningsmakten fallit…
Det som får mig att reagera så starkt är att jag vet att extremister som faktiskt har lyckats i historien, alltid sett till att samhälles ordningsmakt satts ur spel. Då öppnar sig möjligheter att med våld, hot och hat genomföra andra förändringar.
När ordningsmakten fallit, är det en signal om att man kan lyckas med att omstörta hela samhället. Det ger extremisterna mer energi, ökat mod och fler anhängare.
I Sverige 1917 fanns stor oro för att landet skulle följa Ryssland där man störtat tsaren och de våldsammaste extremisterna, bolsjevikerna, flyttade fram sina positioner. Talet om demokrati ströps snabbt. Istället växte en kommunistdiktatur fram som snart skulle mörda tiotals miljoner medborgare och fängsla ännu fler. I Finland startade inbördeskrig mellan röda (kommunister) och vita (borgerliga).
Sverige valde samförstånd
Hungerdemonstrationer på flera håll i Sverige 1917 började i desperation över bristen på livsmedel, men utnyttjades av radikala krafter som gjorde att samhällsomstörtande krav fördes fram. Det fick borgerliga aktörer att börja sätta upp frivilliga skyddskårer, en sorts medborgargarden.
Politiska ledare i regering och riksdag agerade dock för att desarmera situationen. Den borgerlige statsministern Carl Swartz och S-ledaren Hjalmar Branting kom överens: Swartz drog tillbaka stödet för skyddskårerna mot att Branting garanterade att demonstrationerna inte skulle tillåtas urarta. Detta samförstånd lugnade ned stämningarna.
Idag har vi inga politiska ledare med den auktoritet som gjorde att man 1917 kunde styra hetsporrarna på båda sidor. Nu struntar extremister i ledargestalter och agerar känslomässigt. Det gör visserligen att de inte heller har samma målmedvetna politiska program för maktövertagande som kommunisterna för drygt hundra år sedan.
Det viktiga nu är att ordningsmakten står för den svenska demokratiska samhället och inte viker ned sig för anarki.
Låt oss slippa fler moraliska haverier som den knäböjande polisen.