Rättsstat och individuell frihet förutsätter nationalism. Det är ett enkelt konstaterande, men som liberaler och vänster blundar för och inte låtsas om.

Den framväxande debatten om nationalism och konservatism är paradoxal i den svenska offentligheten. Liberaler skäller på det som är själva förutsättningen för deras egna hjärtefrågor, som individuell frihet och rättsstat – nämligen det konservativa värnandet om nationen.

Ett exempel i högen är när Mattias Svensson i sin DN-kolumn (betalvägg) skriver att den konservatism som blivit populär är föreställningar där ”rättsstat, individuell frihet, maktdelning och pluralism ses som hinder”. Det är ju precis tvärtom. Utan konservativt vaktslående om nationalstaten finns inga garantier för något av de liberala värden Svensson omhuldar.

Låt oss göra tankeexperimentet att vi ta bort nationalstaten Sverige. Vem står då för rätten till yttrandefrihet? Vem garanterar Svensson rätten att inte bli rånad, eller bortkörd från sin bostad när någon starkare gruppering gör anspråk på den? Vem?!

Utan en nation som människor känner samhörighet med och tillit till, och därför är beredd att betala skatt till, kommer inte ens den libertarianska nattväktarstaten att existera. Utan nationalism är vi tillbaka i naturtillståndet, där den starkes rätt råder. Eller som i huvuddelen av den muslimska världen, i klanernas våld. I det samhället finns ingen individualism, ingen pluralism, ingen rättsstat, ingen demokrati.

Jamen är det inte EU som ska ersätta nationalismen? Eller kanske en världsregering? Vi ser hur det går med alla stora ord om solidaritet och globalt samarbete, så fort en kris uppstår. Då rasar allt överstatliga ambitioner samman och var och en ser till sitt eget. Internationell politik är ett sorts klantänkande, på en högre nivå.

Tillit och gemenskap är civilisationens högsta värden

Bara om man skapar tillit och sammanhållning inom ett folk är vi som människor beredda att avstå från egenintresset. Nationalismen är den enda idé som lyckats knäcka egoism, klantänk och allas krig mot alla.

Inte heller socialism har fungerat. Socialistinternationalen har aldrig haft makt. Bara genom att ta makten över nationer har kommunister kunnat plåga befolkningar. Så, ja, nationalism är inte i sig, eller ensamt, ett mål. Nationalism är däremot en förutsättning för ett civiliserat samhälle.

Det är första misstaget hos liberaler. De förstår inte att nationalismen lägger grunden till ett folkhem, vilket är avgörande för ett stabilt och tryggt hem, men det säger inte hur bygget i övrigt konstrueras.

Nationalism är motsatsen till imperialism

Ett annat misstag hos vänsternissar och liberaler är att de ständigt blandar ihop nationalism med imperialism. Men dessa är oförenliga. En nationalist skulle aldrig vilja erövra andra folk och nationer för att underkuva dem. En nationalist respekterar alla nationer och alla folks rätt till självbestämmande.

Det vänster och liberaler tänker på när de med föraktfull ton yppas ”nationalism” är egentligen imperialism. Under 1900-talet härjade både kommunistisk och nazistisk imperialism. Varken Stalin eller Hitler var nationalister. De var imperiebyggare med noll respekt för nationalism.

Endast medborgerliga rättigheter kan garanteras

Ett tredje misstag, eller felaktig logik, hos vänster och liberaler är talet om mänskliga rättigheter. Vaddå mänskliga rättigheter? Vem upprätthåller dem? FN:s blåa baskrar? Nej, talet om mänskliga rättigheter må vara intressant för teoretiska och filosofiska diskussioner, men i verkligheten är det medborgerliga rättigheter som betyder något.

Medborgerliga rättigheter garanteras genom upprätthållandet av en rättsstat, styrd av demokratiskt beslutade lagar, med polis och domstolar. Liberaler talar gärna om rättsstat, men gör allt för att undergräva den genom sin avsky för nationalism och slarvigt tal om mänskliga rättigheter.

Utan en nationalkänsla som gör att folk i allmänhet accepterar lagar – även dem som man inte håller med om – kan ingen rättsstat existera. Polisen kan inte upprätta lag och ordning om det inte finns en underliggande gemensam nationalkänsla, en grundmurad lojalitet, hos flertalet i samhället som innebär att man respekterar ordningsmakten och domstolarna.

Utan i nationer förankrade institutioner råder förtryck

Utan nationalkänsla kan en ordningsmakt lätt uppfattas som en ockupationsmakt, något som man själv aldrig godkänt och som man aktivt eller passivt motarbetar. Så illa har det faktiskt börjat bli på flera håll i Sverige. I ”utsatta områden” accepteras inte svenska lagar och svensk polis. Istället dikterar klaner och muslimsk sedlighetspolis vilka regler som gäller. Ska vi ha det så? Gillar liberaler och vänster dessa exempel på antinationalistisk utveckling?

Liberaler och vänsterfolk har så lätt att spy galla över nationalism och konservatism. Tänk om de någon gång kunde ta diskussionen på allvar och presentera sina egna lösningar. Om den nationella gemenskapen är så förskräcklig, vad är alternativet?!

*

Detta är första delen av två kulturartiklar om nationalism. Den andra publiceras i morgon – på Norges nationaldag 17 maj. Se här: Vill du ha demokrati, var nationalist.